som barn var det ju så särdeles

hopplöst när det blev kväll

som om dagen aldrig

blev klar

numera är dagen färdig redan

innan den har börjat och

den känns som en

seg väntan

inte på Godot för han har ju

redan gått och inte på

någon annan heller

bara på att ta slut

när dagen går mot sitt slut

får min själ lite ro och

längtanshjärtat slår

lite långsammare

som om dagens ljus och

dagens krav inte är till

för den jag har blivit

kanske inte tål ljus

när kvällen kommer blir

jag lättad över att ha

klarat av ännu en

ensamlång dag

det enda jag kan känna

mig nöjd med är att

jag har orkat med

en dag till

i kärlekslöshetslivet

utan min

älskade

läggs

dag till dag

utan att

räknas