blev fel när jag publicerade den första gången. (för en minute sedan=
Universum delar huvudkudde med vad som är kvar, den är torr, torr av torra tårarDricksvattnet är förorenat. människorna dör som flugor kvinnorna stympar sig själva de är skräckslagna över att inte få ha sina könsdelar ifred det är krig och småpojkarna är ledsna soldater de äldre kan inte lönnmörda med ett leende de brinner upp, spontant i väntan på askgrå kremering Alltet släpade sig till sängen, förbrukat förbittrad dödstrött de själsligt sönderskjutna med blicken långt död innanför ögonen försökte med vita ansikten skaka dvalan ur verkligheten. - Tänk om det alltid varit försent? Tänk om det var slut någonstans kring innan det började. Det går inte att stanna här, dina öron kan inte höra den torrt gråtande symfonin i mitt hjärta. Jag rör mig knappt märkbart, som tidvattnet som en gång fanns. Från flod till ebb till ett brinnande jordklot. En brasa som en gång brunnit som bara en människas ögon kan förvandlats till svagt pyrande kål, redo att försvinna i en nattsvart atomvinter. När de gick genom den rosenkantade grusgången som ledde fram till ödskyrkan så var det som om kyrkan höll andan.
Fri vers
av
isidore
Läst 538 gånger och applåderad av 14 personer Publicerad 2008-07-24 08:25
|
Nästa text
Föregående isidore |