Byter du dina hjältar mot värdelöst guld
och dunkar huvudet i väggen
för att det ska kännas att leva
när ingen annan tillfogar smärtan
får man göra det själv
och det blir lätt patetiskt
för man ska ju freda sig mot världen
inte mot sig själv
och vara stark och så
men om det inte finns någon att freda sig mot
och det river och sliter så förbannat inombords
och vill ta sig ut
för ingen bryr sig
vad fan gör man då ?

man hoppas och hoppas
att det ska komma någon
som är klok nog att skada en
som inser
att enda sättet att komma riktigt när är att vara långt bort
men försviner in i skuggorna av att vara för nära
tar steget fullt ut och flyttar in
blir bara en av alla andra hjärnspöken
som vill ha närhet av mig
det vill jag inte ge till er
jag vill inte komma nära
inte dela livet med någon
inte bli gamla ihop och lyckliga
ingen förstår ju
och jag vill inte släppa in någon som inte förstår
men när jag inte förklarar
och inte ger det en chans
hur ska någon förstå ?