Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Fortsättningen på en flyktig kyss, begravd i hans mun Oh nej. Det var inte sista gången ni träffade Iris. Hon flyttade in i min värld och hon kommer inte ut.


När vi delade vattendroppar som inte var tårar & skratt som inte ens var lite bittra

Det är ganska konstigt nu när jag tänker på det, och om några år kommer jag säkerligen tycka att det är komiskt och se det roliga i det hela; men när man sitter där utanför, delad från den värld man trodde man tillhörde, då är det inte lätt.
Men att tro att jag och Iris skulle vara de utelämnade för alltid var naivt. Vi var vackra både två egentligen, det enda som fattades var självförtroendet att lita på sin egen styrka.
Det var vad vi fann gemensamt, den där höstkvällen utanför lokalen som bara några timmar tidigare hade varit fylld med svettiga högstadieelever men som nu fungerade som scen för ett antal ungdommar och deras gitarrer. Regnet duggade i den kyliga kvällsluften, klockan tio i oktober är det nästan alltid becksvart.
Där stod hon, iklädd en längre regnkappa i plastliknande material och svarta stillettstövlar och tittade på mig med blicken som såg allt. För effektens skull skulle jag vilja skriva att det var en cigarett som vilade mellan hennes fingrar, men Iris röker inte.
Allt som delade hennes läppar var den där kyssen, hennes första, oanvända kyss och det syntes tydligt trots nattmörkret. Jag brukar kolla efter min egen i spegeln, ibland försökt att skyla över den och dölja den men hos Iris lyste den med sin närvaro och inget kunde varit vackrare.
Hon var vacker, hela hon, men det såg hon aldrig. Hon sa att världen hade talat om för henne att hon var värdelös och hon hade börjat vänja sig. Jag sa att världen hade så fel ibland, världen är en skev, skev plats men hon bara skrattade och började fläta på tråden till vår vänskap.

"Följer du med upp?" Hon nickade mot hyreshusen liknande stora legobitar alldeles i närheten. "Jag kommer ändå inte hitta någon som vill smaka på min mun idag. Eller i år. Eller någonsin."
Hon fick mitt skratt många gånger medan vi gick upp mot hennes lägenhet, skvättandes i vattenpölar.




Prosa (Novell) av Junibarn
Läst 709 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2008-07-25 22:47



Bookmark and Share


  Highend
tycker mycket om ditt sätt att skriva, det skapar inre bilder i mig!
2008-08-28

  mirrorball
egentligen så tror jag bara jag kan komma på ett ord för att beskriva ditt språk just nu: vackert. så väldigt väldigt vackert.
<3
2008-07-28

  Solstorm
så målande och fängslande.
DU kan!

du är fantastisk!
2008-07-26
  > Nästa text
< Föregående

Junibarn
Junibarn