nu har jag inget mer att förlora och
porten ställde sig på vid gavel
nu går den inte att stänga
minnenas port vill inte
gå igen helt enkelt
så jag får väl ta
hand om den
kavalkaden
- också -

så kär som jag var och så ung och

lyckan log på bröllopsdagen när jag

var strax över tjugo men mamma

sa jämt att jag aldrig var glad och

först blev jag ju förbannad men

hon hade förstås rätt men när vi

fräste iväg i den öppna merrsan

med likadana kepsar kändes det

häftigt som i Bonny and Clyde

jag trodde ju att vi skulle fortsätta

att ha roligt tillsammans och inte

att jag skulle bli ensam stående

vid diskbaljan ensam i affären

ensam på hundpromenaderna

ensam till tvättbaren ensam

vid TV om kvällarna och jag grät

med min älskade FLEUR och om

man hade sett ut som HON så

hade man ju varit lycklig men

det var ju inte hon heller.......

jäklar såsen brände och jag har

inte lust att börja om för han

kommer ändå bara att titta ner

på tallriken och fråga om det där

verkligen går att äta och jag svalde

tårarna igen och tog tag i disken

medan han sa hejdå nu sticker jag

till Roffe och "mekkar" och sedan

satt jag och grät över Fleurs olycka

när båten skulle vårdas var jag bra

på att slipa och slipa och slipa men

segla fick jag aldrig lära mig för varje

gång jag bad om det fick jag svaret

att jag skulle ner i ruffen och fixa

kaffe för sjön suger så väldigt . . .

jag var för ung och för kär för att

begripa att mansgrisar inte är

vad som passar mig och att min

mamma hade helt rätt när hon

sa att jag aldrig var glad för det

var jag inte men akta er nu för

fortsättning följer..................

i en senare text och det blir inte

nådigt så ta fram näsdukarna