Om jag vågade skulle jag skriva ett brev till dig.

Ett brev för att berätta för dig hur mycket du har förstört genom ditt agerande. Hur många år du indirekt har kostat mig genom ditt sätt att värdera prestation framför hälsa. Hur du, genom att kräva det omöjliga, har orsakat flera människors fall. Ja, jag skriver flera för jag vet nämligen att jag inte är ensam. Jag är inte den enda du har knäckt genom åren, det är jag smärtsamt medveten om nu.

Hade jag haft facit i hand för ett antal år sedan hade jag troligtvis aldrig behövt skriva det här brevet (och definitivt inte med dig som mottagare!). Men nu är skadan redan skedd och jag vill göra dig uppmärksam på den.
Du kan inte göra någonting ogjort eller förändra något för mig. För mig är du bara en ytterst dyrköpt erfarenhet, men dock en erfarenhet. Jag vill bara att du ska vara medveten om vad ditt sätt att behandla människor på faktiskt i förlängningen kan leda till.

Du gjorde givetvis även saker som var bra. Du hade ambitioner, visioner och massor av vilja men du använde dem på helt fel sätt vilket bara efterlämnar en bitter eftersmak.

Jag är heligt förbannad över att du alltid lät yta gå före medkänsla. Arg över att du aldrig lyssnade. Du hörde vad jag sa men du lyssnade aldrig. Då hade verkligheten förhoppningsvis sett annorlunda ut och jag hade aldrig behövt skriva det här.

Mest av alls hoppas jag dock att jag, om jag nu bestämmer mig för att skicka det här brevet, faktiskt inte ska kunna göra det. Jag hoppas få se ett annat namn än ditt på dörren till ditt kontor. Jag hoppas, för mina vänners och före detta kollegors skull, att de har fått en ny chef som värnar mer om sina anställda än om sitt eget och skolans anseende. En människa med medkänsla, eller om jag ska vara övertydlig; din raka motsats.

Med vänlig hälsning,

NN