Jag är 33 år. Min soffa är marin till färgen. Marin innebär vit med mörkblå smala ränder. Soffan jag sitter på finns, naturligtvis i min lägenhet, var annars. En så fånig kommentar. Min lägenhet. En stor lägenhet på 115 kvadrat, huset kommer från sekelskiftet och jag bor högst upp. Lägenheten har kakelugn som fungerar. Originalgolv av ek med mönster. Äkta burspråk. Stukaturer att studera en het eftermiddag som denna. Nära till sushibar och park. Nära till allt. Mitt i en stor stad. I ett lagom framgångsrikt kvarter. Inte bland mumierna som cementerat sig i prestationslös övre medelklass på Östra sidan av stan.
Nere på gatan parkerar bara europeiska skönheter. Mercedes, BWM, Audi och en och annan italienare. Men kvartersbutiken känns inte snobbig och den italienska bagaren hälsar glatt. Det är inget vanligt boende vilket är bra. Det bekräftar att jag inte är en vanlig man. Att inte vara vanlig, men för den skull inte ovanlig eller avvikande, är dagens mått på lycka.
Jag omger mig med kvantiteterna i väl balanserad mängd. Ett kvalificerat hyckleri kan tyckas.
Men sådant bryr jag mig inte om just nu. Varför skulle jag det? Jag har kämpat hårt för att komma just hit.
Där jag ligger har jag bara en tanke i mitt huvud: jag är nöjd.
Min framtid ser otroligt ljus ut. Jag är snart klar med min läkarexamen. Jag har ett vik på neurokirurgen, jag vill bli neurokirurg. På kliniken skämtar vi underläkare om att skillnaden mellan gud och en neurokirurg är att gud vet att han inte är neurokirurg. Jag har kontrakt på att göra mitt examensarbete, stamceller, med en ledande forskargrupp där professorn har nämnts som kandidat för nobelpriset. Stamceller i centrala nervsystemet. Reparera skadad nervvävnad. Lyckas jag (med det också) är jag inte ett skämt i ett kafferum. Jag är gud. Jag har bibliska proportioner. Och han fick de lama att gå igen. Jag har ett företag. Inte ett som fungerar och säljer något. Men det verkar som om det är rätt ändå. Funkar det för mina riskkapitalister funkar det för mig. Jag är nöjd. Läkare, företagare, forskare. Kan det bli bättre?

Allt som saknas är en Jaguar i garaget. Någon fårskalle som betalar behövs inte. Jag kan betala själv. Det är 2002. Sommar och när man tittar upp mot skyn, från marin soffan, genom fönstret i burspråket på lägenheten från 1897, högst upp med utsikt över vatten och park så är den klarblå och solen är knallgul och man ser, precis som ekonominyheternas reportrar vill få oss att inse; himlen är oändlig, utan slut är den plats på jorden där vi lyckliga människor bor. Detta ögonblick vill jag behålla. Jag önskar det är oändligt. Det är som om alla solens strålar skiner på mig just nu. Jag lutar mig bakåt och tänker: jag gjorde det.


Jag minns än idag den stunden som om den var igår. Och ingen kan anklaga mig för att jag minns den. Jag, anser än idag, att jag har gott och väl förtjänat den.

Det finns andra stunder som jag minns. Som gör den här så underbar. 10 år tidigare körde jag omkring i min bil. Planlöst i natten. Så fruktansvärt ironiskt. Planlöst bilkörande verkar återkomma i mitt liv med regelbundna intervaller. Men låt oss fortsätta. Låt mig berätta min historia. Det fanns inga jobb. Alla blev arbetslösa. Till och med min far, som arbetade 60-70 timmar per vecka och som kommit så långt i företaget som en arbetare kan komma, kanske längre, fick gå. Jag arbetade då som skribent. Mina första stapplande steg tog jag på en reklambyrå vid namn media huset. Mina betyg från gymnasiet var mediokra, min gymnasieutbildning var medioker. Men jag kunde skriva. Så jag gick till mediahuset och fick en anställning, som copywriter, sponsrad av staten. Alla företag fick anställa ungdomar utan att behöva betala lön för dem vid den här tiden. Så jag gjorde vad som behövdes, vad som helst, fast det tog emot att behöva be om bidrag för att få in en fot i Stockholms inte allt för överhettade mediabransch. Det här var 10 år sedan. Mer. Snart 20 år sedan. Men räknat från det gyllene ögonblick då allt strålade mot mig är det i runda slängar 10 år sedan. Reklamtextskrivandet gick bra. Och jag drygade ut statskassan med att frilansa på olika sportuppdrag och sända texter kors och tvärs över Sverige. Till alla möjliga orter. Västerås. Borås. Alingsås. Varför slutar alla orter i söder på ås föresten?
Nåja. Snart nog fick jag klart för mig att Mediahuset inte skulle överleva den rådande konjunkturen. Med en styrränta på 800 % skulle nog inte många överleva överhuvudtaget. Jag gick från dörr till dörr och försöker sälja min kunskap och talang. Jag satt med telefonkatalogen i timmar och letade efter kunder, människor som kunde betala mig för mina tjänster. Men alla snygga logotyper verkade vara kulisser med tunt papper. Överallt mötes jag av samma typer av svar: som i stort gick att karaktärisera så som följer:
- Vi har inte råd. Det låter bra. Hör av dig om ett halvår igen.
- Vi har centraliserat all vår marknadsföring till en byrå. Hör med dem.
Jag stod aldrig ut med att vända mig till en byrå som någon annan redan har. Jag ville inte fråga efter smulor som ändå inte fanns. Jag orkade inte med den förnedringen också. Det var nog att behöva fylla i en närvarorapport till försäkringskassan (som om jag vore sjuk) och be min chef skriva under den varje månad. Det var under de här dagarna, månaderna, åren som jag började sova dåligt för första gången. Jag insåg tidigt att jag borde göra något åt min situation. Vuxenstudier. Men vad skulle jag studera som skulle ge mig en tryggare framtid än att ringa runt till telefonkatalogskulisser? Vad var jag värd som människa? Till praktiska göromål ansågs jag inte duga. Allmänt ohändig var omdömet om mig. Jag kunde inte stava ordentligt, så min skrivkarriär såg inte allt för lysande ut. Det enda som såg ut att stå tillbuds var studier med något predestinerat över sig. Statsvetare? Ide och lärdomshistoriker? Vem kan stå ut med det? Vem har överhuvudtaget råd med att plugga något sådant? I dåtidens Sverige kastade man in människor på dylika utbildningar. Vad som helst. Bara för att få hyfsa till statistiken och visa omvärlden vilken oerhört bildad nation vi var. Och så förstås, sist men inte minst: utbildade människor är inte lika gapiga som outbildade arbetare. Utbildade människor ställer inte krav på samma sätt. Det är de välutbildade för rädda för, eftersom krav på samhället ofelbart medför ett personligt erkännande av misslyckande. Och vem vill vara misslyckad?
Jag slogs länge med dessa frågor. Jag var för rädd för att satsa på någonting alls fullt ut. Att skriva innebar förnedring. Att välja något praktiskt arbete innebär att idiotförklaras. Att välja att läsa något obskyrt ämne utan framtids utsikter står inte mig tillbuds. Jag inser tidigt i min förvirring att jag inte har råd. Att intressanta och allmängiltiga ämnen enbart är tilltänkta människor från en annan bakgrund än den jag kommer från. Jag väljer att säga bakgrund eftersom det låter mindre konfrontativt och väcker mindre känslor än att säga klass. Jag frågar mig själv om jag är rädd för storhet. Eller är jag rädd för att lida överhuvudtaget. Rädd för att tävla? En klen stackare. Led inte mästarna? Marquez? Klima? Dostovjevskys fråga; är jag mask eller människa kryper allt längre in under skinnet på mig. Samtidigt kommer rapporter hemifrån norr om läkare som tjänar otroligt bra när de jobbar i ödebygden. Fräser om kring i en stor jävla braka BMW säger min moster.
BMW låter fint för mig. Jag vill ha en BMW. En 750. Svart. Jag vill bli läkare. Men sen krymper jag ihop igen. Är jag redo för språnget, frågar jag mig. Kanske ska jag bli sjuksköterska istället? Spännande yrke, men inga pengar. Men läkare det fodrar de högsta betygen i landet. Jag får börja om igen. Från start.

Jag vandrar fram och tillbaka i lägenheten. Lägenheten ja. Förväxla nu inte denna lägenhet med den som rymmer den marinmönstrade soffan. Den här läghenten jag talar om har inga likheter alls med den jag talar om. Absolut inte. Snarare motsattsen. Väggarn lyser vita, bortsett från de sår som tidigare hyresgäster tillfogat tapeten. Jag har inte råd att täcka dem med affischer eller något annat. Spacklet i taket har tydliga sprickor och i bland rasar lite gips ned på golvet. Så som om grannen ovanför har fest. På ett mörkt parketgolv stod en rosa soffa, som jag ärvt av min kriminelle kusin parkerad. Rosa med dynor som en gång vart pösiga och nu bara ihop sjunkna. Till detta ett vitt campingbord i plast. Jag vandrade av och an i denna dump. Glömmer att packa upp min träningsväska. Ligger stilla och tänker. Låter chefen fylla i ännu en rapport till försäkringskassan. Snart är mina 6 månader med försörjning ute. Inget hopp om fast anställning. Och då väntar ytterligare ett förnedrande besök på arbetsförmedlingen. Går och tänker. Kör bil och tänker. En kall och mörk vinternatt kör jag rakt ut i skogen. Bortom ljusen. Jag möter inga människor. Och så börjar jag skrika. Rakt ut, från botten av magen skriker jag rakt ut där jag sitter i min vita Volvo 142 från 1967.
Jag skriker tills luften tar slut. Sedan skriker jag igen. Och igen. Jag skriker ut allt och när jag är klar har jag bestämt. Jag ska bli läkare.
Nästa dag börjar jag läsa in gymnasiebetygen.
Jag tänker väldigt mycket på det skriket när jag ligger här nöjd i soffan. I min marin soffa.

Det finns så otroligt mycket som strålar samman i den här soffan. Just i det här ögonblicket.
Som den första dagen på läkarutbildningen. Då jag träffade människor jag inte trodde fanns. Min vana trogen, alltid kontroll, alltid förberedd gick jag till skolan dagen före uppropet. Där kom jag i samspråk med en pensionerad kemilärare. Han frågade tämligen omgående om min bakgrund.
Jag svarade att jag kom från industrisläkt. Industrisläkt lät rätt. Liksom att fars företag nyligen gått omkull för att de förlorat en stor leverantör och att han just nu arbetade med utbildning. I själva verket ägde aldrig min far något företag, det enda som var sant var att det företag han arbetade på gick omkull och att han nu satt i en obekväm sits där han fick fortsätta fylla i försäkringskassans ansökan om pengar varje månad. Arbetsförmedlingen tvingade honom, en 55 årig hantverkare som jobbat sig upp till produktionschef att läsa Svenska årskurs 9 och mattematik A på vuxenskolan. Alla skulle gå på vuxenskolan. Alla skulle få veta hur lite de kunde, hur mycket deras egen okunskap var orsak till deras situation just nu. Och framförallt hur tacksamma vi skulle vara för att få möjligheten. Exakt till vad framgick inte. Möjligheten var nyckelordet. Därför behövdes blanketterna. För att påminna honom. För att min far skulle få möjligheten att äntligen lära sig svenska årskurs nio. Nu skulle det kanske, efter alla dessa år i blindo bli någon ordning på hans liv.

Det var under dessa korta år som min far för första gången åldrades i en takt som gjorde att jag kunde se det. Men jag vet att det var rätt att ljuga dom rakt upp i ansiktet. Där fanns en rödhårig snorunge på 20 år och några till i samma ålder. Alla satt vi i parker och drack vin och spelade något fånigt spel som gick ut på att den som förlorade skulle ta en snaps. Och dom 20 något killarna som just kommit från ett långt och härligt uppvilade sommarlov spelade gitarr och sjöng sånger. Om sångerna var enkla och innehöll någon slags känsla som rörde något mer än supande i studentikos anda skämtade man gärna om att det var enkla känslor. Arbetarklass. Inte mycket hjärna men mycket känsla. Jag höll, förståndigt nog, truten. Det som tycktes mig mest fascinerande var inte detta förakt för min bakgrund (som dessa individer lyckligtvis inte visste något om) utan det allmänna förakt som fanns mot allt som inte rörde deras egen sfär. Det var till och med fult att arbeta på sommaren. Sommaren var en tid för golf och surfing och fester med lika rika och vackra kompisar. Pripps Blå liv med en oändlig räcka kodak moments. Själv kunde jag leva något så när frikostigt under terminerna med pengar jag knåpat ihop under loven.......