Oändligt mörker
som omsluter den svagaste själ
Timmar av ensamhet
har slitit hål på hjärtat
Har slutat hoppas
på ett lyckligt slut
För drömmar faller sönder
precis som ett korthus

Man försöker limma ihop bitarna
Men limmet torkar
spricker
och korten faller till marken
Precis som tårarna
som faller från ögonen
De vandrar längs kinden
och man blir brutalt påmind om
att man är ensam

Utan någon att luta sig mot
Utan någon som plockar upp korten
som en gång var mitt hus
Istället sitter jag där
och ser mitt liv falla i bitar
Men är för svag
för trött
För att plocka ihop det igen

Så jag förblir sittandes här
Utan att röra mig
Kanske reser jag mig en dag
Men hur ska jag orka stå ensam?