Kunskap existera i förhållande

till före och efter

Är det inte så?

Att de levande trånar evigheten

medan de döda i panik jagar förgängliheten.

Man måste säga ja till sitt öde

på robusta ben i stormen

man måste våga veta

se sig i spegeln utan att se

tankemarorna kring axlarna

först när det orubbliga inträder

kan du snudda vid ditt öde

det är då ett öde av stål;

varje form av lystenhet är av ondo

alkohol, morfin, idealism,

ju större din osäkerhet är inför alltet,

du närmar dig det.

I livet efter detta

när oken visar sig bestå av luft

luftens tanke, projektioner

begär, behov, det är sånt

man kommer tycka synd om.

Allt kan givetvis appliceras på allt

orden saknar alla betydelse,

som historian, borde...

Oh, du store Buddha

dina förstenade läppar ger inga svar

på om karman är personlig eler opersonlig.

Man säger nej till lidandet eller ja till glädjen.

Vad är lidande och vad är glädje?

Alla tillstånd har högre tillstånd

det finns alltid en ny botten

annars skulle alla vara annorlunda.

Döden vill in i det tredimensionella

för det är en annan kunskap

subjektiv, kausal, arketypisk

kunskap som kanske är den största

i jämförelse med något

åtminstone en motsats

motsatsen är av hög betydelse

ondska och godhet är av nödvändighet

inga motsatser.

Nuet är upplyst så djupt att det inte ser

sin vansinnesladdade subjektivism

allt är så sjävklart, när det faller genom

nihilismens thésil, inget är bättre än någon annan

gudsyn, så som jag tar för mig

ren, dynamisk

strävande

nackskott, man skall hålla sig kort

man är ju människa