Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
har ett litet behov just nu att skriva om den känslomässiga bergodalbana jag och min sambo åker i nu och då=)


Min mamma säger, den klokare ger sig

Det gör ont när jag går mot sten
Kall, hård och oböjlig

Du knycker på axlarna i likgiltighet
Svänger dig bort och tror att jag inte ser dina tårar

Jag HATAR dig ditt jävla as
Så känns det nu

Kämpar emot min impuls
Att ge mig först, ta dig i min famn

Men vansinnet jag styrs av nu
Förbjuder mig

Din mask av din oändliga envishet
Sitter hård o obeveklig fast

Du ger dig aldrig, det har jag förstått
Du förlorar hellre allt du har kärt

Just nu i alla fall

En stilla suck rymmer från min kropp
Då var vi där då igen

Sakta smeker min hand över din varma kind
Stenen vittras sakta sönder

Avslöjar dit darrande, gråtande inre
Vill aldrig vara utan dig, viskar du sakta

Jag vet
men du driver mig till galenskap
Älskar dig ändå

Min mamma har så rätt
Att den klokare ger sig

Och stolthet betyder ingenting
I kärlek





Fri vers av merasera
Läst 423 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2008-08-07 06:10



Bookmark and Share


  Hanni
Så sant!
2008-08-07

  Elaine.S VIP
Så mycket klokhet det finns i titeln, bra skrivet, med ett stort spektrum av känslor som är just en bergochdalbana...´som ibland suger musten ur en....men ibland öppnar nya vyer.
2008-08-07

  friheten
Ja, den är stark och säger mycket, din mor ha nog rätt. Ibland måste man bara ge sig.
2008-08-07

  Larz Gustafsson VIP
Det ligger mycket i det din mor säger.
Kloka ord.
2008-08-07
  > Nästa text
< Föregående

merasera