Kapitel 12:
Hitler var en rättvis man, hård men rättvis

Om söndagsmorgnarna stegade Eskil in till Siskels ateljé för att få en lektion i vad Siskel så fint kallade ”Livets skola”. Det var en liten stund helt befriad från eftertänksamhet och tvivel och istället fullmatad med bombsäkra fakta som levererades inbakade i komplexa men ofta helt obegripliga resonemang. Resonemangen kretsade inte sällan kring Siskels personliga erfarenheter. Dessa begränsade sig visserligen uteslutande till hembygden och kunde uppfattas som en aning torftiga. Det hände emellertid också att han återberättade saker och ting han läst om i böcker. Gärna rörde det då sig om citat hämtade från någon av Gdansks många skrifter eller en aning frimodiga tolkningar av en del noga utvalda bibelpassager. Då och då hände det dessutom att Siskel med darr på rösten hänvisade till Hitlers ”Mein Kampf” för att belägga sina många gånger obestridda argument. Eskil lyssnade och lyssnade och fram emot lunchtid var Siskel ofta så upparbetad att han slängt av sig sina kläder och med öppna armar välkomnade sin frälsare lika naken som den dagen han damp ner genom skorstenen. I dessa sanningens ögonblick drabbades Siskel ofta av visioner och uppenbarelser varför han i ett skrik av lycka rasade ner i en livlös hög på golvet. Då visste Eskil att det var dags att gå sin väg.
Eskil uppskattade dessa små stunder av vanvettiga världstolkningar och kaotiska utspel som hans farbror bjöd in honom till. Söndagsmorgnarna hos Siskel erbjöd en kontrast till det jordnära landsbygdslivet som om sanningen skall fram tråkade ut Eskil en smula. Det var ungefär som att gå på teaterföreställning en gång i veckan. Och eftersom närmsta teater med undantag från det kringflackande teatersällskapet Ravlunda kulturtrupps enstaka uppsättningar låg flera mil åt fel håll så visade sig Siskels ateljé vara ett utmärkt alternativ. De passade dessutom Eskil betydligt bättre eftersom Ravlunda kulturtrupp envisades med att framföra sina stycken på gammelskånsk dialekt utan att bekymra sig det minsta om att den publik född efter 1513 inte hade en chans att hänga med i svängarna.
Nej, då var det livligare i Siskels ateljé.

”Hitler var en stor man, lille Eskil. En stor konstnär och en stor ledare. Det var avundsjuka och jantelag som fick honom på fall. Han blev beskylld för dom mest vansinniga saker bara för att han råkade se saker och ting en aning klarare än andra. Bara för att han hade lite hederlig karlakuk i sig.”
Siskel gestikulerade med ena handen framför munnen som om han försökte forma orden han så noga valde ut innan han spottade ut dom.
”Ta den här till exempel,” Siskel pekade på en målning i en stor bok han fiskat ner från en hylla. ”Det här är inte på långa vägar Hitlers bästa stunder som konstnär, men ändå, titta på det ståtliga bayerska landskapet och dom majestätiska bergen i bakgrunden. Hur skulle en karl som är kapabel att måla ett sånt hjärteskärande och ömtåligt litet själsligt bergspassage kunna vara en hjärtlös tyrann och en osympatisk mördare. Nej, Hitler förstod att om ölet skall bli gott så måste en del plantor sätta livet till. Och låt mig säga dig en sak Eskil, att det tyska ölet, det är det bästa ölet som finns. Och om man tar bort kryddningsprocessen så tar man bort smaken och tar man bort smaken ja då får man gott om sånt slött folk som härjar över hela Österlen nuförtiden. Hade Hitler bara fått krydda färdigt så kanske vi hade haft karlar som Gdansk än idag. Men icke, för där sa jantelagen stopp och belägg. Ingen skönhet och ingen spänning, bara potäter och fläsk.”
Siskel hämtade andan en stund, men bara för att slå till med nytt krut.
”Vad tror du frälsaren Jesus hade trott om en sån som din far till exempel. Jo, det ska jag tala om för dig att sånna som din far dom pissade han rätt ner i halsen på. Minsann. Folk går omkring och tror att Jesus var en lealös homofil, men det var han inte. Han var en kraftkarl som inte drog sig för att trycka till sånna som inte kunde skilja på höger och vänster. Nu försöker prästerna smälla i folk att Jesus var nån slags lealöst kreatur som lät andra slå honom rätt i ansiktet. Nä du, den där går jag inte på. Jesus, han var en krigare av hårdaste träslag och han om någon visste att när ölet skall kryddas då blir det till att vässa kniven. Snart börjar det minsann bli dags att rensa ut agnarna från vetet. Eller för att citera Gdansk; stor är den som dräper sin broder under eget tak. Där har du en filur som pitten minsann inte hängde snett på Eskil. Gdansk, han kan du lära mycket av. Och den där Hitler, ja han var en rättvis man, hård men rättvis.”
Och så där höll det på. Ända till Siskel rasade i golvet eller ilsken stormade ut högljutt bespottande all världens orättvisa och den där förbannade jantelagen.

Siskel hade medvetet tagit Eskil under sina vingar samtidigt som han mer eller mindre förskjutit resten av familjen. Fingal menade han vara en vandrande död som stal syre från dom som visste med sig att leva mens det hela begav sig. Om Bie sa han inte mycket men till Eskil sa han en gång att hon var en brunstig sköka som jämt och ständigt åkte in till byn för att korrumpera och fresta Österlens unga stolta framtidshopp och för att förleda dom med hjälp av syndiga danser och utländska viner. Men Eskil visste att han bara sa det för att Bie högt och tydligt opponerade sig mot Siskels fritänkande så fort hon fick chansen.
Bie sa att hon tyckte Siskel borde spärras in. Men det tyckte Eskil vore synd och skam.
”Lars-Lars är ett litet snedtramp av gud,” förklarade Siskel för Eskil. ”Han är en sån där som man satte i bur och skrattade åt på Gdansks tid. Men med lite tålamod och med rätt vägledning kan vi nog få folk av honom med. Innan sommaren är över ska du se att han kommer att trippa på lätta tår över morgondaggen och den där vedervärdiga tvåhjulingen han sitter och förslöas i ska vi slänga ner från Stens huvud och sen blir det festligheter på Kafé Annorlunda.”
Att Lars-Lars någonsin skulle trippa hade dock Eskil svårt att tro på. Dessutom såg Lars-Lars ut att trivas rätt bra i sin rullstol så det där med festligheter på Kafé Annorlunda var inget Eskil satte allt för stor förhoppning till.

Om Sonja pratade Siskel väldigt sällan. Ibland nämnde han ”den där sorgliga lilla trasten” och en gång när Siskel var berusad hände det till och med att han utbrast: ”din mor Eskil, var en regelrätt slappfitta”. Sen dunkade han Eskil i ryggen och påpekade att ”ur den hetaste elden springer den stoltaste poeten” och så log han lite skevt.

Så gick det till på söndagar och så hände det sig att Eskil fick ta del av den stora sanningen som bara väldigt få fick smaka på.