Men vänta

jag är ju rädd;

för det brinnannde uttalandet

för alla de ljusa färgskiftningarna,

förfärligt rädd för min barnsliga oförmåga

som av upphettade hångrin sprungna ur vetskapen

om att även om alla inte

ser igenom mig som en självlysande anorektiker 

så finns de där, de udda antalet utvalda

som åsamkar mitt förljugna hjärta den osaligaste av sorger.

Samtidigt

känns inget som det riktigt är på riktigt.