Det vackraste som någonsin skapats, det var så dom sa.
Endast född för att förstöra.
Visst, en del människor ser världen som vackrast när den är
smutsig och full med svältande död.
Hennes läppar var fylliga och ögonen stora men mörka.
Kroppen var byggd stark men i andras ögon skulle hon vara
väldigt svag. Det är så dom bygger världen.
Flickan som skapades för att vara tjugofem liknade dessvärre
en femtonåring.
Hennes namn var Yasmin. Det stog inrispat i hennes nacke.
Yasmins fingrar var smidiga och långa men knogarna stack
ut och senorna rörde på sig i hennes grepp.
Hennes längtan efter att få möta männskligheten var oändlig.
I fönstret i hennes sovsal kunde hon se fåglarna, men glaset var
isolerat och hon kunde inte höra deras vackra sång.
Männen som jobbade i labbet ville inte bryta hennes instinkt om att förstöra
allt och alla så hon fick inte närvara i naturen.
Ingen respekterade Yasmin förutom Mich som jobbade i receptionen till
den så kallade IOPL.
Han brukade visa henne bilder ur modetidningar och läsa berättelser
som t.ex askungen och törnrosa.
Yasmin tyckte det var något annorlunda med Mich.
Hans ögon glittrade ovanligt mycket och hans rörelser var väldigt mjuka.
Men det fanns också en kvinna som jobbade i rummet bredvid.
Hon var stel och frusen och glimten i hennes öga var mörk.
Kanske måste man ha förlorat allt för att kunna jobba för att utrota
männskligheten?