Så gick jag ut med högburet huvud
för att tjäna världen
så som världen sagt mig
och solen speglade sig i mina rikedomar
de jag tjänat
när friheten var
att samla det andra samlat
och att bli
det andra såg

Och jag skrattade mot himlen
och pekade på mig själv
i glansen av mitt goda

Men min bror
som jag älskade
hade böjt sitt huvud mot marken
och tagit upp ett stycke jord
för att jorden talade
och barnen måste äta av jorden

Och min syster
hon som bar mitt hjärtas sorg
lät sina händer vila
där mitt mörker lagt sin skuld
föraktet
som lurade mig att gråta
för att kärleken inte visste någon vila

Då bländades mina vägar
och skrattet frös mig
i glansen av mitt goda

När våra blickar möttes
såg vi oss själva
Men jag vände mig om för att låta solen



Ännu sörjer jag
och glädjen dröjer vid mörkret
det vi delat

men skammen
vilar där solen ännu bländar mitt sinne