snart är det nio år sedan

livet brast

och allt rasade givetvis

samtidigt

enligt gammalt känt

mönster skulle prövningarna

maximeras

chocken över dödsdomen

grät vi över tillsammans

och fattade gemensamma beslut

kring den morgondag som föddes

när slutet närmade sig

såg jag det inte

det ofattbara hade nått mig

jag kunde inte föreställa mig ett liv utan honom

hamnade i chock

apati följdes av kaos

som följdes av apati

varför vakna varför gå ur sängen

hjärnan gav kroppen stryk

som gav mig värk som

gav hjärnan mer stryk

jag har gestaltat
mitt inre kaos i
en röra jag inte
trodde det var
möjligt att leva i

jag fick vara med

om det som jag

hittills bara läst om

utan facit eller karta över vägars utgångar

i en smärta jag inte

trodde fanns

stod jag stilla

tålamodskonsten har aldrig förr varit min

nu kan jag

nu vet jag

att jag kan

vandra i djupa dalar falla i svarta brunnar

jag kan kräla i

leriga diken och

jag finner ett sätt

jag har funnit vägarna ut och upp i ljuset

och jag skriver

nu min

egen karta