Oändligt liv böljar starkt i mig. Från ovan skådar jag så till dig. O gör mig, älskade, mäktigt till din, att jag kan älska och slumra in. Jag känner dödens föryngrande flod, till bals" />
Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

"Oändligt liv böljar starkt i mig. Från ovan skådar jag så till dig. O gör mig, älskade, mäktigt till din, att jag kan älska och slumra in. Jag känner dödens föryngrande flod, till bals


Omfamningen (del 2/5)

Mellan Krigets och Fredens sal fångade hon min uppmärksamhet i något som kändes som en evighet. Det var något hypnotiskt och magnetiskt med hennes varelse. Som om hon vidrörde mitt inre väsen med konkret ordlöshet och drog mig till sig. Jag kände hur mina tankar fick en reflektion. Hennes blick var befriad från tid och rum när hon såg på mig. Bland kristallkronor och spegelglas accepterade jag, utan motstånd, det simpla faktum att hon hade fångat in mig i ett löfte om en ännu outtalad hemlighet. I spegelsalens centrum någonstans mellan de mänskliga fasadernas dans och de åtråfyllda kropparnas stilla lidande sög hon tag i min själ när jag mötte hennes milda och granskande ögon.

I röd sidenklänning med hårt åtsnörd korsett rörde hon sig långsamt och elegant i rummet. Jag såg hennes blodröda läppar röra sig mjukt när hon talade. Människorna omkring henne hälsade henne med vördnad. Hennes svarta hår var vackert uppsatt och smyckat med röda fjädrar. I nacken hänge utsökta tunga och vackra lockar. Hon var en hyllning till skapelsen och hon lockade till sig hela min uppmärksamhet med sin excellenta skönhet. Hon var magisk.  

Musiken och sorlet försvann. Danserna och skratten tonades bort. Hon vände sig långsamt och gick. Jag följde efter. Trollbunden och fången i hennes sfär i vilken jag kände det som om jag andades för första gången.

Hennes draperade kjolar gav ifrån sig ett frasande ljud där hon smidigt gled fram. När vi befann oss på en mer avskild plats i en svagt belyst korridor stannade hon. Hon vände sig om och rörde vid min arm. Hon mötte min frågande blick med en genomträngande närhet. Hon såg på mig med forskande intensitet. Som om för att undersöka mig inifrån de djupaste tankarna i mitt hjärta ut till mitt yttersta hudlagers doft. Jag hörde mina andetag hämta och lämna luft i utrymmet mellan våra kroppar.

- Aries, sa hon med en röst fylld av ömhet. Du är en erkänd teaterförfattare och regissör vid din konungs hov. Jag vill att du ska förstå att jag känner passionen i sådana som dig väl. Jag har följt dig i det tysta och jag har sett flera av dina verk och du har fyllt mitt hjärta med tacksamhet. Mitt namn är Françoise och jag är med och leder en grupp vars scen aldrig sett dagens ljus. Att säga att vi är teatersällskap är en aning missvisande. Jag vill inte undanhålla någon sanning för dig därför bör du uppleva vår "teater" med dina egna sinnen. Vi har funnits länge. Vi ser oss själva som ett slags filosofer i konstnärlig utlevelse. Det jag säger, det är mycket konfidentiellt och får inte föras vidare.  Aries... Jag vet att du hungrar efter mer och jag vet hur ensam du känner dig om dagarna vid hovet. I mitt inre har jag hört din önskan och jag har hållit den i tryggt förvar i mitt hjärta. Manuset jag sände dig var ett smakprov. En fantasi i ditt liv, en verklighet för oss. Jag kommer med en inbjudan till dig. Följ med mig till nattens föreställning. Du behöver bara säga ja. Mitt erbjudande är en teater du aldrig tidigare upplevt, en kyrkomässa du aldrig kommer att glömma, levande och gudomliga delar av livet som fyller människan. Jag ber dig se detta med dina egna ögon och döm själv, säg ja.

Jag sa ja. Jag tvekade inte ens, jag var nyfiken och mest av allt ville jag vara nära henne. Jag följde den vackra kvinnans steg ner i slottets källarutrymmen. Hjärtat i mitt bröst var en fågelunges.

Vi gick till en av de många vinkällarna. Bakom en enorm vinhylla stack hon in sin arm. Ett knarrljud ekade genom rummet. Bakom hyllan fanns en liten dörr. Hon öppnade den med en liten nyckel. - Det här är en av många dörrar i ett mycket omfattande underjordiskt system av tunnlar och gångar. Få känner till det, vi hoppas att det så ska förbli sa hon och tittade på mig. Innan för dörren fanns en kista ur vilken hon tog fram en mantel. Hon svepte den om mig. - Det kan bli kallt sa hon. Följ mig, vi har en bit att gå.

Vi kom till platsen där skådespelet skulle äga rum. Det var lågt i tak och det luktade regn trots att inget regn någonsin hade fallit över denna plats. Jag höll min mantel tätt om kroppen med huvudet dolt. Jag kände publikmedlemmarnas blickar på min kropp och hörde deras viskningar bakom min rygg. Alla tycktes vara bekanta med varandra och jag kände mig vilsen och ensam.

- Du ska inte vara rädd Aries. Du har kommit till rätt plats vid rätt tidpunkt. Françoise viskade alldeles tätt intill mitt öra. Jag kände hennes andedräkt. En doft av metall och körsbär. Jag rös. Jag var nära den jag vill vara nära. Jag kände mig bunden till henne. Det gjorde mig sansad. Hon var så bekant, ändå hade ingen berört mig så tidigare. Jag kände hur hennes ord på ett egendomligt sätt förkroppsligades i sin mening i mig. Jag tog av mig huvan och hälsade på mina närmaste. Två män nickade, hällde upp vin för tre och räckte mig en bägare...

 

 




Prosa (Novell) av VITRIOL
Läst 485 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2008-08-22 13:31



Bookmark and Share


  dead_prez
en helt oemetståndlig omfaning, förbannat skarpt och bra
2008-12-01

  mikaelarchangel
tack igen,
jag säger JA till denna din text!! francoise fanns här i rummet och jag känner fascinationen och lockelsen, snyggt och laddat.
2008-10-17

    EllenCalmira
spännande, vad händer sen....!
2008-08-23

  Maria Ingridsdotter Viklund
du skriver ord som hörs med både känslan och smak och doften, snyggt!
2008-08-22
  > Nästa text
< Föregående

VITRIOL
VITRIOL