Är det jag som om jag

Nedtecknat i två dubbelsängar

av två sammansatta enkelsängar

enkla, ensamma grå sängar

med fläckar.

En Fritz-svit om Fritz,

Fritz, vita ärriga hud

kan man göra annat än att skratta

åt den svara pricken på bondbönan?

Det som händer vidare

händer i öknen

eftersom vi inte sett den med egna ögon,

älskling, själens förledande vägledare,

leder oss till rummet du äger

vars fyra betongväggar blåser bort

med dina andetag, som osynliga partiklar i vinden.

Blås en fanfar!

För våra porslinsögon, den blåögda blicken

når inte många decennier in i dig,

ögon som ser igenom ögon som inte ser;

det finns inga personer i rummet

och rummet finns inte heller.

Allt pågår i öknen; ingenting betyder ju någonting

Inte ens de blåögda emaljögonens

flackande, flygande blickar, bort mot det ofattbara

lämnar kroppen, bolande med sig själv

i det där rummet, för att på egen hand

svepa förbi blåkulla utan mening.

Ögonen är fläckiga, kropparna är läskiga

solen likaså

och min vingklippta känsla av mig själv

är en våt fläck på ett passagerarsäte

i en övergiven jeep, lakanen är fläckiga

ingen mening att röra vid dem

för de kommer igen:

fläckar i mig

fläckar på dig: dig i mig.