Om man älskar en person ...Så vill man ju dennes bästa. Det är ganska självklart. Men är det alltid så? Det är som föräldrar som lever i missbruk, som inte kan ta hand om sina barn. Ibland är det som om föräldern behöver barnet, mer än tvärtom. Ett barn behöver inte leva med det. Ett barn ska inte behöva ha ett sånt ansvar, att ta hand som sin sjuka föräldrer. Men föräldrarna kanske inte vill släppa sina barn, just eftersom de är deras barn. Då vill de inte sina barns bästa, för ibland måste man faktiskt släppa den man älskar, för att den ska få det bättre någon annan stans. Att ha sitt barn kvar bara av själviskhet, det är inte äkta kärlek.

Det är lite samma sak som hur man respekterar folk för deras ålder. Man älskar inte en person, som man inte respekterar som en jämlike. Åldern är en siffra. Den har inget med min intelligens att göra. Jag vet att jag förtjänar att bli tilltalad som en vuxen, om jag själv beter mig som en. Om jag gapar, skriker, och säger fula ord, det är en sak. Då beter jag mig som ett litet barn, och kanske blir behandlad som ett också. Men pratar jag vuxet, förnuftigt, och moget, förtjänar jag också att bli tilltalat som en jämlike. Inte som andra klassens medborgare. Åldern är bara viktig när det gäller när man blir myndig, när man får rösträtt, och när man handlar på systembolaget. Inte om respekt. En vuxen kan inte säga : "Jag har rätt, du har fel!", om det bara är åsikter. För åsikter är inte fakta. Förstå det. Jag kan inte bestämma att allt filmjölk är rosa, och säga att det är fakta. Men därimot kan jag säga att "MIN ÅSIKT ÄR ATT FILMJÖLKEN SKA VARA ROSA!". Dra inte alla över en kam. Alla ungdomar i min ålder (16-årsåldern), är inte fulla jämt, träffar killar lika ofta som man byter strumpor, kör på trimmade mopeder, och spränger brevlådor. Det är som att säga att "Nä, alla utlänningar är så skrämmande, för att de är från en annan kultur", för då skulle man vara rasist. Men är det inte samma sak att dra alla ungdomar över en kant? Många - som jag till exempel - sköter oss, och är riktigt väluppfostrade, och artiga. Men vi blir också underskattade pga av vår ålder. Jag vet mycket väl att disciplinen, och uppfostran i sverige är lite väl slapp, men vems fel är det? Det är inte ungdomarna som uppfostrar sig själva! Ansvaret ligger i hur ens förebild agerar, och vad den äldre generationen lär en om världen. Man föds inte med erfarenhet. Ingen gör det. Inte ni från den äldre generationen heller. Ni blev lärda en gång. Lär era barn på ett vuxet sätt, utan att varesig vara för slappa, eller att slå in respekten med våld. För då vinner man bara fruktan.

Jag går på medicin. Jag skäms inte. Jag äter mediciner för att vara mindre deppig. Jag skämms inte alls! En gång sa jag till en vuxen som hade hand om medicinen att jag tror jag behövde den som är vid behov för det kändes så jobbigt. Hon bara skrattade åt mig. Fattar ni? Skrattade! Men det är just så man ska göra ju. Den vid-behöv-medicinen ska jag själv ha ansvar för att be efter beroende på när jag känner det, men när jag väl frågar efter den, så skrattar dem?! Jag blev sårad, eftersom jag är ganska emotionell. Jag sa till min kontaktperson att det inte alls kändes bra att de skrattade åt min olycka. Men han sa att "Jag tror inte att det kan ha vart så. Det är bara som du känner". Fint. Det är som att fråga killen som man vet är kär i en, om man ska gå ut med honom, eller med den andre snygge killen i paralellklassen. Klart att ingen kille som är kär i en tjej skulle säga att hon ska gå ut med en annan. Samma partiskhet är det mellan många vuxna. Så är det vi ungdomar som brås på tv:n, eller? (Låt mig se... Tv:n är skapad av vuxna...)

Och en sannan sak. Man ska fortfarande respektera folk som är döda, döende, eller någon som är nyfödd. Det är det inte många som tänker på. När min släkting dog, så var hon i koma (eller typ medvetslös). De pratade bakom hennes rygg, och tänkte inte på att hon kanske hörde vad de sa. De pratade om hur sjuklig hon såg ut, och om hur hemskt det var. Plötsligt sa jag (och en annan släkting som också tänkte samma som jag): "Har ni tänkt på att hon kanske hör vad ni säger?". Man ska fortfarande ha respekt för en människa. Vilket tillstånd den än befinner sig i. Det var som mordet på Engla. Man ska ha respekt för henne även om hon är död. För hon var/är en människa som förtjänar respekt, för det gör vi alla. Och att hennes död blev så uppförstorad är mer respektlöst, än det gör nytta.

Det är samma som dokumentären om den lilla flickan som blev "född som sjöjungfru". Fattar ni inte hur hemskt det låter? Det kanske låter vackert i någons öron, men i mina öron låter det som om den lilla flickan var en annan art bara för att hon blev född med två ben som satt ihop så det såg ut som en stjärtfena. Det är alltså en dokumentär på tv jag snackar om. Flickan som föddes med en sådan missbildning i benen, så det såg ut som om benen var en stjärtfena. Sen hade de till och med DIREKTSÄNDNING under operationen när de skulle operera isär benen. DIREKTSÄNDNING! Halvar världen såg. Hur mycket respekt har man för den nyfödda barnet på en skala? Och att sen kalla henne "sjöjungfrubarnet" är ju helt hemskt. Som om hon inte är en vanlig människa. Folk förstår inte det tragiska i det här.

Som jag skrev tidigare. Bär bara ungdomarna själva ansvaret för hela världens dumhet?