I vinterkulen Edens-trädgård,
Bland nakna kronor så långt ögat räcker,
Det står ett träd, som vårlig grönska täcker,
Fast luften ännu känns kall och hård i träden släcker.

Du träd, som himlen tog i särskild vård,
Ur vinterns träldom andra träd du väcker;
Du är, förrän den rätta dagen bräcker,
En frihetshymns begynnelse avtäcker.

Ack nej, du var! Du har inte burit skammen.
Att se inkräktaren tälta omkring stammen:
Ett slut om broderskap och ljus i drömmen.

Ett folk i sorg din gröna klädnad förbannat,
Och vårens väckar-ur se’n dess har stannat,
Och frihetslöftets träd har avstannat.