Märkligt nog blir det alltid motvind
när man tar fram cykeln.
Även den klaraste dag,
med vänligt lysande sol,
med vita fluffiga moln och total stiltje,
ändrar karaktär i samma stund
cykeln ledes ut ur sin förvaring.

Man trampar glatt på för att strax
upptäcka hur en vänlig vindpust
förvandlas från stilla bris
till styv kuling.
Men som den karaktärsstarka
person man faktiskt är,
så ger man inte tappt.
Man kämpar oförtrutet på.

När man så beslutar sig för
att återvända till hemmets
lugna vrå, vad händer då?
Jo, då har molnen legat i bakhåll,
mörknat hotfullt och
fyllt sig med tunga regndroppar
som generöst tömmes över ens huvud.
Vinden har också på oförklarligt vis
vänt sig och tillsammans med regnet
piskar den obarmhärtigt på.

Med huvudet djupt böjt mot styrstången
för att mildra luftmotståndet och
medan naturen susar förbi
(natur och natur, förresten, det enda man kan se
är hur ben och fötter arbetar som pistonger)
så förundras man över vindars nyckfullhet,
livets orättvisor och
över att allt var mycket bättre förr.