Om jag vill utvecklas eller förändras så behövs en vilja att göra någonting. Drömmar är bra att ha då... Dom liksom vägleder och uppmuntrar mig att vilja fortsätta även när det känns som att jag går i en slafsig gyttja och inte kommer någonstans. Men med en dröm..någonstans där framme, så ser jag det som jag gärna vill uppnå och en smal liten stig med ljus som ska leda mig dit.

Men samtidigt så kan drömmar göra en så illa... när dom krossas.


Jag är expert på att börja bygga rosa luftbubblor runt personer som jag blir förälskad i. Det är underbart att drömma om vad vi skulle kunna göra, vilka platser jag skulle ta med honom till. Ställen där jag suttit själv och kännt att någon saknats brevid mig.

Men det som är det dumma med dessa drömmar är att det gör otroligt ont när den rosa luftbubblan spräcks.

Jag har kommit på det idag, att det som gör ondast har inte varit att personen i sig som försvunnit ifrån mig. Utan att drömmarna krossats om oss, tex om platser som jag älskar och har saknat på... som skulle kunna delas av oss två.

Men om jag börjar tänka så här.. att om en dröm krossas, så ger den plats till en annan dröm?... känns det bättre då? Eller slutar jag bara att våga drömma?


"Drömmarna är som rastplatserna längs vägen, när man är ute på långfärd. Man blir uppiggad av dem, de hjälper en att bedöma hur långt man har kommit på vägen, och man får tillfälle att begrunda målet" (okänd)