DYNAMIT.

Här uppe i skogarna på höglandet var höstkvällarna det absoluta mörkret, och stjärnhimlarna fullkomligt fantastiska.
Det hörde till min lott att se till att vedlåren alltid var välfylld, och en kväll när löven föll från träden som flingor av förtätat mörker stod jag i den tunna och susande bubblan av ljus från gaslampan och högg björkklabbar i vedboden. Då vreds med ens yxan ur mina händer och kastades upp mot taket där den försvann mellan sparrar och skuggor. Jag rusade undan för att inte få den på mig, men den föll inte ner igen, och med håret på ända gick jag ut ur vedboden för att se om yxan hade flugit ut genom dörren. Jag såg den ingenstans och tittade mig lite planlöst omkring.
Doften av våt, svart jord nådde mig, och bortom gärdena stod granskogen tung och mörk, och jag visste att där inne gick jakten med små hjärtan och lungor som brast under obarmhärtiga och bleka nattögon, och jag kände mig illa till mods och gick in och hämtade pappa. Men vi kunde inte hitta yxan, varken då på kvällen eller nästa dag, när vi kröp omkring på sparrarna uppe under taket och letade.
När vi stod och borstade av oss spindelväv och kutterspån, sade pappa: ”Du kan ta bilen, så slipper du cykla hela vägen, och så hinner du hem till middag.”
Då kom jag ihåg att jag hade lovat Travhästens man att jag skulle hämta dynamit åt honom i dag. Vi gick in och tvättade händerna, och när jag stod och torkade mig hörde jag min mors misslynta stämma: ”Vet du vad jag har upptäckt? Den här tröjan som du köpte åt mig är inte äkta bomull. Det står Tvättas i ljummet vatten för hand. Bomull plus konstfiber. Så står det. Tror du att jag tycker om konstfiber? Tittar du aldrig på tvättinstruktionen när du handlar kläder? Jag kan inte ha den här tröjan.”
Jag gick ner för trappan och jag hörde pappa svara: ”Nej. Men jag tyckte den kändes skön att hålla i.”
Jag såg dem i vardagsrummet, och min mor höll i sin födelsedagströja som om den vore en rutten utter, och så fortsatte hon: ”Kan du kanske byta den åt mig! Nej, förresten, be att få pengarna tillbaks, så att jag kan köpa något själv, som jag verkligen vill ha.”
Pappa såg lite ledsen ut: ”Kan du inte byta den själv? Det är ju din tröja.”
Min mor stirrade en kort stund på tröjan i sin hand, och så sade hon: ”Det är väl inte mitt fel att du handlar en oanvändbar tröja? Du behöver inte vara sur på mig för det!”
Jag såg i ögonvrån när jag gick ut att hon kastade ifrån sig tröjan. Hon var för jävlig, men jag sköt tillfälligt ifrån mig tankarna på det och satte mig i bilen.

Det var skönt att köra, och det var en fin höstdag och strax såg jag sjön med kyrkan och handelsboden. När jag svängde in på grusplanen bredvid handelsboden kom Yngve ut och kisade mot solen över sjön. Jag klev ur bilen, och när han fick syn på mig gjorde han ett tecken åt mig att vänta, och så gick han in igen. Jag sträckte på mig och drog in den lite kyliga luften och lyssnade. Långt bortifrån brädgården ven sågen till då och då, annars var tystnaden nästan total, bara knäppningarna från bilens motorhuv hördes.
Yngve kom ut igen, och gruset knastrade under hans skor när han kom fram till mig med ett brunt paket med snöre om.
”Dynamiten”, sade han, ”Vet du vad han skall ha den till?”
Jag skakade på huvudet och tog paketet, och Yngve gav mig en tändsticksask med sin devis på: Yngve har allt, inte bara peppar och salt.

Medan jag körde tänkte jag på Travhästen och hennes man. Jag visste varken vad hon eller han egentligen hette, och på bygden talade man aldrig om dem som andra än Travhästen, respektive Travhästens man. Jag kallade dem för tant och farbror, när jag pratade med dem.
Travhästen kallades så för att hon hade lindade ben, ända nerifrån ankeln och upp, så långt man nu kunde se för hennes kjolar. ”Alldeles för korta”, enligt min mor. Travhästen var rädd för att få åderbrock. Både travhästen och hennes man var ganska gamla. Hon var stor och väldig, och han var liten och låghalt och gick alltid stödd på sin cykel, utom när han var full, för då sjöng han och skrek och cyklade i rasande fart på skogsvägarna, och trampade bara med sitt längre ben.
Travhästen var en tyrann, och hennes närmaste allierade var hennes hund, en liten och folkilsken terrier som hette Raff. Målet för deras terror-regim var givetvis Travhästens man. De bodde isolerade på en liten gård utan djur, med en vildvuxen gårdsplan och en överdimensionerad vedbod och en sned och vind gammal lagård, som var sammanmurad med boningshuset.
Jag brukade hjälpa dem ibland och hugga lite ved och handla, när jag hade tid. Jag tyckte synd om Travhästens man, för det var alltid han som måste ta sig in till Yngve och handla, trots att han hade svårt att gå, och så vitt jag vet så var det han som utförde allt arbete hemma, också. Jag hade aldrig sett Travhästen göra någonting, utom att lyssna på radio och kyssa sin äckliga hund på nosen med öppen mun och äta kopiösa mängder mat, som hennes man hade lagat åt henne. På bygden påstod en del att det var han som åt hundmaten, och att hon och Raff åt oxfilén, medan andra sade att han fick resterna sedan hon och Raff ätit sig mätta. Att han blev slagen och sparkad, var emellertid hela bygden överens om, och alla tyckte synd om honom och avskydde Travhästen och hennes hund.
En kväll i förra veckan när jag hade varit där och huggit upp lite ved åt dem, slocknade lampan och jag lämnade yxan på kubben och gick upp till boningshuset.
Vid köksbordet satt Travhästen och ovanpå bordet satt Raff med en tallrik framför sig, och båda åt högljutt och smackande. Travhästens man stod vid järnspisen och stekte biffar, som han lade upp åt henne och Raff så snart de hade tuggat i sig dem som var på tallrikarna. Han misstolkade mitt ansiktsuttryck, och sade: ”Jag äter inte med en hund på bordet. Jag äter senare.”
Travhästen skrek sitt hemska skratt: ”Hia, hia, hia”, och han vände sig mot spisen igen.
Raff tittade misstänksamt på mig och morrade och visade tänderna.
”Lampan slocknade”, sade jag. ”Jag lämnade yxan på kubben, och så kommer jag och hugger lite mer i morgon.”
Då vände sig Travhästens man mot mig och sade: ”Man skall aldrig lämna järn ute.”
”Hia, hia, hia!” skrek Travhästen och torkade sig i ögonen och runt munnen med handloven. ”Han tror på tomtar, förstår du! Han tror att tomtarna vill ha järn. Vasst järn! Ju vassare, desto bättre! Hia, hia, hia!”
Men han vände sig bara mot spisen igen och fortsatte att steka biffar, så jag lämnade dem och åkte hem.

Nu stannade jag bilen vid bivägen upp till deras gård och tog dynamiten och började gå. Inne i skogen lyste solen snett ner mellan granarna och randade vägen i ljus och skugga. Det var en jordväg, hård, men ändå sviktande och skön att gå på, och dynamiten vägde mer än jag hade trott. Himlen skymtade blått och jag längtade efter att få se hängbjörkarna i hagen lite längre fram. Det var fantastiska, stora björkar där löven hängde som gula mynt i osynliga trådar, och i en sådan mängd att de verkade vara fler nu, än när de var gröna i somras.
Just bakom kurvan tog skogen slut och hagen bredde ut sig, och längst bort, med skogen som en mörk fond, låg gården. Solen i fönsterrutorna fick det att se ut som om lamporna var tända inne i boningshuset.
När jag kom närmare undrade jag om Travhästen stod bakom gardinen och kikade, som hon alltid brukade göra, men jag såg ingen rörelse där inne, och jag bestämde mig för att ta med ett fång ved in när jag ändå passerade vedboden. Jag tog av haspen och öppnade den stora dörren och gick in i halvdunklet. På den tjocka mattan av spån på jordgolvet syntes det stora, bruna fläckar och när jag tittade upp på huggkubben såg jag Raffs nästan helt kluvna huvud hänga över kanten. Jag ryggade ut ur vedboden och stängde och haspade dörren igen, som om jag stängde in något ont, och så vände jag mig om och gick fram till boningshuset.
Jag stampade lite på farstubron för att annonsera min ankomst och öppnade dörren och gick in i hallen.
”Hallå!”, ropade jag, ”Tant och farbror!”
Jag kunde höra radion ute i köket, och när jag gick genom vardagsrummet, så märkte jag att lamporna faktiskt var tända här inne, och att de var det i köket, också.
Travhästen satt vid köksbordet, och jag klev in över tröskeln och sade: ”Hej, tant!”
Då lyfte en tung svärm av blågrönglänsande flugor från hennes huvud. Och nu såg jag att hela hjässan var spräckt ända ner till nacken och jag hörde mig själv säga: ”Dynamiten. Jag är här med dynamiten.”
Sedan blev jag fruktansvärt illamående och gick bort till diskbänken och lade ifrån mig dynamitpaketet.
När jag hade baddat ansiktet med iskallt vatten tvingade jag mig att titta mot köksbordet igen, för det var någonting där som jag måste se igen för att förstå.
Mitt emot Travhästen, på hennes mans plats, stod det två silverkandelabrar med nerbrunna ljus, en nästan tom vinflaska av en mycket dyr sort och ett till hälften urdrucket vinglas, en tallrik med rester efter något slags kött och sås, en konjakskupa och en flaska gammal extra fin Calvados. En cigarrfimp var nerkörd i sockerskålen bredvid kaffekoppen.
”Farbror!”, ropade jag med svag röst, ”Farbror, var är du?”
Men huset var alldeles tyst, bortsett från radion som skvalade på. På rädda ben gick jag bort till sängkammardörren och öppnade den och tittade in. Här inne var rullgardinerna nerdragna, men jag såg honom ändå, där han hängde i lampkroken uppe i taket. Yxan hade han slängt på sängen och det stank fruktansvärt om honom, och det enda jag kunde tänka var: ”Vad skulle han med dynamiten? Vad skulle han med dynamiten?”