Jag i Irak
Jag heter Sayyid och jag kommer från en liten by i Irak. Vad byn heter spelar ingen roll, då det är en gudsförgäten håla. Ingen utomstående med någon självaktning söker sig till byn frivilligt. Inte ens amerikanarna som har invaderat stora delar av Irak, har brytt sig om att invadera våran by. Det känns lite konstigt. Känns som vi i byn inte spelar någon större roll i världens ögon. Men det beror förstås vem som tittar genom världens ögon. Vår lilla by ligger bredvid öknen och den är mycket dammig. Elektriciteten kom först för fem år sedan. Jag bor i ett hus som inte har rinnande vatten. Där bor jag med min yngre syster Jasmine och mina föräldrar. Jag måste här även tillägga att jag är en rätt så timid person. När jag var yngre så retade min syster Jasmine mig ofta för den saken. Hon ville provocera fram en reaktion från mig. Att jag skulle reagera på hennes utfall, och inte vara så passiv. I skolan slogs jag aldrig med det andra pojkarna. Det försökte få igång mig genom olika tjuvnyp, men då jag aldrig tog åt mig. slutade de ganska snabbt. Min bästa vän Hassan har gått med i en grupp som saboterar för amerikanarna. Innan Hassan lämnade byn så sade han till mig något som jag fortfarande kommer ihåg. "Amerikanarna vet ingenting om våra seder, drömmar eller böner. Framförallt vet de inte att vi har någonting att brås på, att vårt minne är ofördärvat och våra val berättigade. Vad vet de om Mesopotamien, detta sagolika Irak som de förtrampar med sina vidriga marschkängor. Den delen av historien ser de aldrig. Det enda det vill åt är vår olja. " Det jag tänkte berätta är inget att jubla över. Det är en tråkig historia. Men i den historien har jag nu hamnat i. Min pappa är lätt invalidiserad på grund av ett splitter i benet. Det fick han i kriget mot Iran. Efter kriget har han inte haft något riktigt arbete. I början visste jag inte riktigt vad jag skulle tro då amerikanarna invaderade Irak. Jag gick till byälsten Hamid. Hamid sade att Saddam är en ond byracka, men han är vår byracka. Det jag kan förstå av dom orden är att Saddam alltså är vårt problem och inte amerikanarnas. Då jag inte riktigt var nöjd med hans svar, försökte jag ta mig till staden Al Hi-lah som ligger en färdväg härifrån. Jag ville träffa imamen där. Jag försökte med bussen, men bussen som kör den sträckan har gått sönder. Taxichauffören som jag känner väl, sade att han inte hade tid att ta mig dit, då han förbereder ett bröllop åt sin yngsta dotter. I alla fall fick jag låna hans bil. Jag tog med mig lite pengar. Många flyktingar mötte jag på vägen. Amerikanska avspärrningar, där jag fick visa upp min identitetshandlingar. Dom verkade stirriga och nervösa då jag inte kunde svara på deras språk. Väl inne i staden så gick jag omkring lite planlöst. Jag visste inte riktigt hur jag skulle få tag i imamen. När det blev mörkt satt jag på en bänk på ett torg som verkade skumt. Bredvid låg en biltvätt som var ett tillhåll för allehanda otrevliga typer, utsparkade av både änglar och demoner. En hop dödfulla uteliggare, svepta i trasor, gatpojkar som sniffade lim, fallna kvinnor som satt under träden och tiggde med spädbarn i knät. I ögonvrån såg jag tre pojkar i trasor som närmade mig där jag satt. Nästa dag följde jag vägbeskrivningen och nådde till imamens bostad alldeles utsvulten och smutsig och utan pengar, för pengarna hade pojkarna som överföll mig tagit. Utanför sin bostad, tog imamen emot mig. Jag ursäktade mig över mitt tillstånd. Då tog imamen fram ett alldeles färskt fikon ur fickan och tvättade det noga i en kopp vatten. Sedan delade han det framför mig. Det fina fikonet kryllade av mask. Imamen sade Jag tackade imamen och gick därifrån. Jag tyckte inte jag blivit klokare i frågan om amerikanarna. Hur skulle jag nu återvända hem igen? Utsvulten som jag var och utan pengar till bensin? Det enda jag kunde minnas nu var mina fars ord. "Hoppet närs i liv, tron ger livet mening, i kärlek finns vi." Men jag kan inte hysa någon kärlek till amerikanarna
Prosa
(Novell)
av
Mr Lindemann
Läst 555 gånger och applåderad av 6 personer Publicerad 2008-08-27 19:46 Författaren Mr Lindemann gick bort 2012. Texterna finns kvar på poeter.se som ett minnesmärke på den avlidnes och/eller de anhörigas begäran.
|
Nästa text
Föregående Mr Lindemann |