nog inte bara poesi
men havet är som djupast
och
jag skriver som bäst
när mitt hjärta gråter

min värld skälver
och ljuset ryggar tillbaka
nog inte bara
för att nattens kyla
och mörker
hänger på mina axlar

jag försöker ransonera
mina tankar
med stjärnorna
men de stirrar blint tillbaka
och den lilla gubben på månen
hånar mig

kylan besitter mitt inre
och isen känns som sten
det känns som himalaya
tynger mina lungor

min andedräkt borde vara varm
och jag vill andas liv
luften är skör
men pinar som nålar

min strupe är torr
och kall