Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Skymning

Hennes kropp, vackert solbränd av augusti månad, sken i den brinnande skymningen. Överallt dominerade tystnaden och det enda ljud som kunde höras var det dova plasket från deras kroppar när de långsamt vadade ut genom vattnet. Båda var nakna, berusade av alkoholen och natten som sakta smugit sig på. Bakifrån såg han på henne. Huden var vackert kall av den ojämna och nyuppkomna gåshuden. Solen hade tagit på under sommarens sista månad och gjorde sig påmind genom den guldfärgade ryggen. Hon vände på sitt huvud och tittade på honom. Aldrig hade han sett henne så förut.

Ljudet av sparvarna drog fram genom skogen och i den röda solnedgången verkade deras sång dansa fram på det spegelblanka vattnet. Han rörde hennes axlar. Gåshuden på hennes kropp fick honom att dra henne till sig och hon omfamnade honom. Hennes andetag mot hans bröst kändes som en drog och han ville aldrig släppa henne. Med späda armar och varma andetag värmde hon hela hans kropp. Hon förde hans fingrar till hennes bröst. De var vackert formade, som på en ung kvinnas. Knölen på bröstet kändes inte speciell. Som en oroväckande knopp satt den där. Med sina stora ögon tittade hon rakt in i honom. Han såg det. Oron som hon alltid försökte dölja fanns där. Den blottade sig för honom.

Han drog tröstande bort sin hand från hennes bröst och förde ut henne på djupare vatten. När det steg till naveln och smärtan förvandlades till njutning dök de. Tystnaden var lugnande och under vattnet drog han henne till sig. Med hennes bröst tryckta mot honom kysste han henne. Sorlet som vattnet skapade fick allting att stanna. I den stunden var de utanför allt, utanför denna värld. Och där i tyngdlösheten existerade bara dem. Tiden han spenderat ifrån henne kändes avlägsen, som om de aldrig varit ifrån varandra. Det kändes som ett svek. Han lämnade henne ensam. Sårbar föll hon och när hon fallit färdigt kom han tillbaka. Levnadsglad skrattade han sig genom våren. I länder och städer på säkert avstånd från verkligheten stiftades ytliga och säkra bekantskaper. Endast för att komma tillbaka till en verklighet, mer brutal än den han lämnade. Hennes mjuka hud rispades upp av hans orakade ansikte. Smaken av salt fyllde munnen när han skiljde den från hennes. Med den lilla luft han hade kvar kysste han henne en sista gång.

Ovanför ytan var det som förut. Knopen var inte borta och de vadade långsamt, motvilligt mot stranden. De vassa stenarna stack under fötterna.
Inom kort var de återigen uppe på den sandtäckta stranden och röken som fyllde det lilla skogspartiet doftade tryggt. Uppe i bastun värmdes deras kroppar återigen upp. Han drack en klunk av den kalla ölen och smaken av malt läskade härligt i hans mun. Hans rygg föll mot den brännheta väggen. Imorgon skulle de återvända.




Prosa (Novell) av pamir
Läst 422 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2008-08-31 23:40



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

pamir