Yasmin går i den långa korridoren när hon ska äta.
Dörren ut är inte långt härifrån men det skulle ändå
ta en evighet att lyckas ta sej ut. Längtan växer i hennes nätta mage.
Om hon ändå kunde få en permision och bara kliva utanför dörrarna.
Även om det endast varade i fem sekunder. Hon brukar se sej i spegeln. Stryka fingrarna över dom bleka läpparna och blinka om och om igen med sina svarta ögon. Bara för att se om hon styr sej själv. Yasmin har tänkt. Dagar och nätter har hon tillbringat med att skriva i boken som Michi gav henne för några veckor sedan. Och när hon läser igenom den så inser hon. I boken finns alla hennes utbrott nerskrivna och nu har hon insett sin styrka.
Hon tänker att om fönstrena i matsalen inte är isolerade, då klarar hon sej lätt undan.
Yasmin pratar med Michi.
- Michi, är fönstrerna i stora salen av plexiglas?
- Nej, det kan jag inte tro att dom är. Förra veckan blev en av personalen utkastad därifrån.
- Oj! Av vem?
- Något projekt som gick fel bara.
- Är det allt ni ser hos oss? Vi är bara projekt eller hur? Vi har ingen betydelse eller mening i någonting förutom att döda!! Visst är det så?!
- Oj, förlåt Yasmin att jag gjorde dej upprörd. Men du.. Andra projekt har inte fått sån betydelse som du. Du är nästan perfekt, och jämlike med människan. Du har känslor! Den vackraste gåvan någon kan få.

Michi kysser henne på kinden och går ut.