den här stunden
kräver inget av mig
att leva upp till

jag är ett barn igen
som åker tåget helt ensam

rösterna omkring mig
är djupare jämfört avståndet
till min hörseltrumma

de gör sig inte helt förstådda
något annat vibrerar
mellan öronen nu

ett slags flygplan i miniatyr
som jag i mina tidiga år
försvann med

min hand styrde längs
köksgolvet ut genom fönstret
till fantasin som var
och fortfarande är

det enda greppbara