jag ville alltid ha mer än vad du gav
kanske just därför
du fick mig att kommunicera under stryptag
så endast luften pyste ut

ibland fick du kramp och släppte omedvetet
på greppet så att essensen läckte ut

en dynamisk, het, krävande sörja
som klibbade sig fast vid dig
tog sig in i ditt system
blandade sig med ditt DNA
kittlade, skrämde förirrade sig
in i ditt sårbaraste jag

ditt hypnotiskt vackra jag
som fick min tid att stanna
bli en utdragen syrefattig evighet
utan


i de ögonblicken
såg vi samma stjärnbilder
vidrörde rymden utan att våga oss ut

eller du vågade aldrig

var det för att du aldrig ville veta
eller för att du aldrig vågade ge

eller var det stjärnfallen som skrämde dig
små glödande klot
med begränsad tid
precis som vi

 min nyfikenhet hittade aldrig
in i dina omöjliga ingångar

fick aldrig känna det innerliga
som mina fingrar fick omslutas av
bortom ordens kontroll

studsade bara mot glasvägg
och bländades av
dess genomskinlighet

om och om igen

som en insekts hopplösa resa
mot vattenytans villfarande frihet

jag förgås i ditt vacuum
kan inte leva
i din mellanfrekvens

jag är allt och
mycket mer

men kvävs i min egen förträfflighet
vilken du aldrig
kommer att se