jag vet inte hur långt jag har gått

i min mörka evighet

jag har slutat fråga mig hur långt

eller när målet är nått

jag har ju ingen annan station

mer än den till livets slut

då spelar det mindre roll

hur resten av vägen ser ut

det är denna väg jag ska vandra

oftast ensam har jag förstått

sega dagar ibland de andra

i ljus och mörker jag här har gått

sorgen var länge mitt sällskap

och gråten tystnade sällan

stillnaden låter mig oftare gå

tradig ensamhet heter källan

snart är denna dag

ett minne, en fjärran stjärna

om morgonrodnadens hopp

greppar jag mer än gärna