Denna dagen.... önskar jag ingen..

Fick ett besked idag när jag var mitt på stan i rusningstrafiken. Lutade mig mot en nött tegelvägg och fick höra beskedet. En kall blixt genom brösten, allt ljud försvann runtomkring mig.. bara pappas sammanbitna röst hördes i telefonen...

Min älskade lille prins. Min Boss, kära söta Bosse.... måste avlivas. Marken rycktes undan under mina fötter, männsikor runtomkring strömmade förbi, liksom mina tårar ner över mina kinder. Jag ville bara bort, bort bort bort från den här platsen. Visste inte var jag skulle ta vägen.

Nej! NEJ!! Inte än!! Han är inte gammal än!! Han är mitt allt!

Jag är så glad och tacksam över den här sommaren, att jag behövde lugnet och befann mig där hos honom så lång tid. Vissa kvällar satt vi ute i mörkret i timmar Boss och jag. Bara satt i tystnaden vid Siljan och jag grät mot hans varma svarta nacke, och han tittade bara förstående tillbaka. Han fanns där, när jag ville vara ensam.

Boss är så mycket mera för mig än bara en hund. Boss har humor, Boss har en personlighet som knäcker. Boss har varit mitt allt så länge jag haft honom... och desto mer denna sommaren.

Villkorslös kärlek....

Han var den lilla krabaten som fick mig och pappa att knyta starka band igen. Han var den som skämde ut mig på utställningar och korningar... han hörde inte hemma där bland poängletanden och bekräftelser. Han ville bara "vara". Men jag älskade honom ändå.

Han har funnits med i så många perioder i mitt liv, varit med mig på så många platser, vi har gjort så mycket skoj ihop. Han har gjort mig trygg om nätterna när mörkret velat skrämma mig med sina skuggor.

Men "jag tror han är en ängel för ingen skugga faller där han går".(Lisa Ekdahl )

Folk minns Boss, han gör avtryck där han satt sina tassar. Han har charmat allt i sin väg.

Det är bilder överallt här hemma på honom. Jag har filmer i mobilen på honom från i sommras när han leker i vattnet och dyker efter stenar. Han finns i mina rum, det går inte att sudda ut.

Tårarna vill inte sluta rinna..

När jag gick hem ikväll längs kvarteren där vi gått... och gått... och gått.. så var det enda jag såg hundar och lyckliga hundägare. Precis när jag rundar hörnan innan min port så ser jag en kille sitta på huk och kalla på något. När jag tittar lite längre fram så kommer hans flickvän gåendes med en liten rottisvalp. Då brast det totalt. Har försökt kämpa för att hålla emot tårarna sen kl 15, dom har strilat ner och gjort min hud helt röd och ögonen glansiga av sorg sen dess. Folk på tunnelbanan fick tro vad dom ville. Försökte lyssna på musik, men allt bara påminde mig mer om honom.

Men här... i mötet med den lilla valpen... så gick det inte att hålla tillbaks dom längre. Jag sprang sista metrarna mot porten och bara ... grät... och grät...

Nästa helg så ska veterinären komma hem till pappas gård. Och där ska han få somna in... mitt i en tugga av hans favoritgodis... en K.B....

Han sista minne ska få vara smaken av köttbulle och varma händer som smeker hans päls.

Jag måste samla mig, vill vara där för honom... han har varit där för mig. Jag vet inte hur jag ska komma över det här... jag visste att det skulle hända... men inte nu.. jag orkar inte mer ... just nu..

Jag kommer alltid älska dig
Min alldeles egna prins
THE BOSS