England - 1362

”Prins William, eder mor, drottning Madeleine, har försämrats och kallar nu på ers kunglighet” den perukklädda mannen som stod i dörren bugade djupt innan han backade ut ur rummet, med blicken fäst i parkettgolvet.
Den brunhårige pojken som tidigare suttit vid fönsterbläcket och sett ut över borggården bleknade och gick ut ur det stora och pompösa rummet och lät sig ledas genom slottet av ännu en perukklädd tjänare, när de väl var framme vid moderns sovrum stannade tjänaren utanför och lät William gå in till sin mor.
Han tvekade lite där han stod inne i rummet med handen på dörrhandtaget, han såg siluetten av sin mor där hon låg i himmelssängen omgiven av alla möjliga bekvämligheter och gåvor men draperierna för fönstren var igendragna och rummet luktade sjukdom.

”William, är det du?” Hennes röst var svag och William förstod med fasa att hon inte hade lång tid kvar att leva.
”Ja mor det är jag” sade han med darrande röst och kämpade för att inte börja gråta, en blivande konung måste vara modig.
Nå, kom hit så att jag får se på dig då”, han svalde djupt innan han på osäkra ben klev fram till sin moders säng, hennes svarta hår var smutsigt och svetten pärlade i hennes ansikte.
Hon strök honom försiktigt på kinden och såg älskvärt på honom.
”Jag har inte så mycket tid kvar” började drottningen men William avbröt henne.
”Du kommer bli frisk, jag lovar” sade han och torkade hastigt bort ett par tårar som börjat rinna ner för kinderna innan han kramade sin moders bleka hand, hon log men skakade på huvudet.

”Jag kommer inte bli frisk, det vet både du och jag, men sir Hector kommer hjälpa dig att styra England tills du själv är redo att ta över, se till att lyssna på ditt hjärta, då kommer allt att gå bra” hon blundade en stund, nu var hennes andning oregelbunden och hon fick kämpa med vad hon ville ha sagt, ”du kommer bli en bra kung, William, det kommer du”, hon hostade och William såg med fasa hur en blodfläck spred sig över den vita kudden, ”skulle du kunna dra undan draperierna så att man kan se ut över borggården, jag skulle uppskatta det”.
William nickade och skyndade bort till fönstren och började dra i de röda förhängena, de verkade ha fastnat och när han äntligen var klar och vände sig om hade hans mor blivit ovanligt blek och ögonen hade förlorat sitt djup.
”Mor?”, han rusade fram till henne och skakade henne lite försiktigt, men utan reaktion, ”MOR?”, tårarna rann ned för hans bleka kinder medan han förtvivlat skakade den lealösa kroppen, han märkte knappt att ett par starka armar ledde honom där ifrån.

”Mor” viskade han och mannen som ledde honom stannade och vände honom mot sig, ett ärrat ansikte tillhörande en man med gröna ögon och ett välkammat svarthår såg på honom.
”Det kommer komma en tid då du kan sörja din mor, men den är inte nu, nu måste du ta dig samman, ikväll ska du tala till folket och i slutet av veckan kommer din kröning … göm undan din sorg för en stund, spara den tills tid till bearbetning av den ges”, William nickade och torkade tårarna men hans blåa ögon lös fortfarande av sorg och saknad.
Sir Hector log och gav honom en faderlig klapp på axeln, ”vi saknar henne alla”.

________________________________________

Nu när ni har läst den kan ni väll kommentera?
Vad tyckte ni var bra, dåligt, vad kan jag göra bättre och vad gillade ni med den? Om ni bara svarade på det skulle ni göra mig så otroligt glad :)
/JvJ