Den salta havsluften drog in över kajen och lite här och var kunde man höra fiskmåsars gälla skriande då de slogs om förmiddagens fiskrester som låg slängda längst med piren.
På sina båtar arbetade solbrända sjömän, antingen i full färd med att svabba däck eller laga fiskenät, medan de sjöng på låtar om havet och dess nyckfullhet.

På en av de stora fiskebåtarna, Angelina II, stod det vid första ögonkastet en man vid relingen och stirrade ut över havet som glittrade i den skarpa solen, men om man sedan såg närmare, förbi de allt förstora pojkkläderna, upptäckte man att det var en ung kvinna med sitt kortklippta kastanjebruna hår uppsatt i en liten hästsvans.
Hon var klädd som resten av sjömännen och arbetade lika handfast som dem, det syntes på långt håll att hon var uppvuxen vid havet.

”Theresia, skynda på nu, stå inte där och dröna, hjälp till här istället.” Ropade plötsligt en kort, lite mullig man med svart skägg och ett litet ärr på hakan och Theresia, som stått fördjupad i tankar ryckte till och skyndade fram till fören där mannen stod.
”Förlåt sir, men havet kan aldrig sluta tjusa mig.” Sade hon med ett urskuldande leende och tog tag i ena änden av en stor trälår och hjälpte den korte mannen att lyfta den bort till kajen där ett par försäljare sedan skulle plocka upp den.

”Din far var likadan, kunde inte motstå havets kraft att bestämma över oss, men så gick det som det gick för den gamle sjöbjörnen.” Sade mannen med ett mullrigt skratt och plirade även han ut över det lugna havet.
Theresia nickade och kavlade upp ärmarna på den vita skjortan, ”jo jag vet, man ska ta det varligt med det som vi inte riktigt kan styra, havet är nyckfullt, det är de” sade hon och tog ett av de trasiga fiskenäten och begav sig bak till aktern av den stora fiskebåten där hon satte sig på en av lådorna som stod staplade där och började laga nätet med djupaste koncentration.

”Ursäkta mig, sir?” Hon avbröts i sitt arbete av en ung mansröst och såg irriterat upp, hon gillade inte att bli störd när hon jobbade, en välklädd man stod på landgången med en lite mullig tjänare vid sin sida, hans ansikte var smalt men dock syntes det att han var ifrån en av de finare familjerna i staden, inte bara genom hur han var klädd utan också på hur han uppförde sig.

”Vad vill du?” Frågade hon irriterat och mannen hajade till då han upptäckte sitt lilla misstag, personen som han tidigare tagit för en pojkspoling till fiskare visade sig vara en ung dam, hennes korintblå ögon lyste likt havet och det solbrända ansiktet hade trots hennes unga år, han antog att hon var ungefär i hans egen ålder, hunnit bli lite vindpinat, det mörka håret var slarvigt klippt och ett par slingor hade lossnat ur hästsvansen och lockat sig av vätan från havet som slog mot båtarna.

Men så samlade han sig och sträckte på sig, hon kunde inte låta bli att himla lite med ögonen åt den pompösa och viktiga minen han hade.
”Min familj, DéHower, har begärt en lår med eder utsökta fisk som vi sedan ska förtära på våran årliga hösttillställning” sade han högdraget och bugade kort, tjänaren nickade instämmande och bugade han med, Theresia kunde inte låta bli att dra på munnen.
”Och så sänder de sin egen gullegosse ned till de avskyvärda trakterna vid hamnen, i sällskap av endast en ynka tjänare?” Sade hon och höjde på ögonbrynen, mannen såg förvånat på henne men brast sedan ut i ett klingande skratt, hon kunde inte låta bli att njuta av hans stämma, den påminde henne om de glade fiskarna som hon vuxit upp med.
”En bit här ifrån står min droska, överfylld med tjänare som för tillfället iakttar varje steg jag tar, och förresten så behöver även en adelsman känna saltdoften från havet ibland” sade han och log brett, Theresia sträckte på sig och spanade bort mot fiskebodarna en bit där ifrån och såg där en väl smyckad vagn, dragen av ett par vita, stolta hästar och mycket riktigt stod där ett helt garde av tjänare som alla såg bort mot dem.

”Din trälår med fisk står här borta” sade hon och gick fram till en av de stora lårarna som stod vid sidan av båten, den var märkt med ett stort rött X, ett klart tecken på att den var beställd av en adlig familj.
Hon böjde sig ned och tog tag i ena sidan av den, mannens tjänare visade tecken av att gå fram och hjälpa henne men mannen han före och tillsammans hjälptes de åt att baxa över den till piren.

När de ställde ned den möttes blåa ögon av bruna och båda stannade till och såg på varandra, fåglarnas läten tycktes vara mycket avlägsna och man hörde knappt sjömännens sång.
”Ursäkta mig sir, men vi måste åka snart, eder mor blir orolig”, båda kollade generat åt ett annat håll och mannen vände sig mot tjänaren som talat, ”tack så mycket Henry, skulle ni kunna bära iväg den till droskan, jag kommer snart”, den lille tjänaren nickade och vinkade till sig två andra hjälpredor som sedan hjälptes åt att bära iväg med .

”Jag har aldrig mött någon som du” sade mannen sanningsenligt och såg länge på den kortklippta flickan som stod framför honom, hon skruvade besvärat på sig, hon tyckte inte om hur han såg på henne.
”Det finns inte så många kvinnliga fiskare” sade hon och rättade till den lilla tofsen, mannen log och såg ned i marken, ”du vet att det inte var så jag menade, kan jag få träffa dig igen?”.

Theresia suckade lite och såg upp i hans tidigare bleka ansikte som nu var blossande rött, ”jag känner dig inte och tid till att roa mig har jag inte, jag har bundit mig till havet och det tar upp hela min tid” sade hon och försökte verka oberörd, men havet hade gentemot mannen som stod framför henne mist lite av sin charm och hon skulle gärna lära känna honom lite bättre.
”Då ber jag i alla fall om att få veta ditt namn” sade mannen och såg på henne, de bruna ögonen glittrade, hon log lite och nickade, ”Mitt namn är Theresia” sade hon.
”Theresia” sade mannen sakta medan han betraktade henne, som om han försökte koppla ihop namnet med den mystiska fiskaren, ”det är ett fint namn”.

”Sir, vi måste åka nu” påminde honom en av tjänarna som kommit fram till dem medan han såg misstänksamt på Theresia, hon gav honom en sur blick och vände sig sedan om till den välklädde mannen, ”innan du går vill jag gärna höra ditt namn, eftersom du fått höra mitt” sade hon och sträckte på sig.
”Det är till sin rätt, mitt namn är Charlie DéHowe” sade den svarthårige ynglingen och bugade kort innan han försvann bort mot droskan som skulle föra honom åter till de finare delarna av staden, men innan han hoppade in i vagnen vände han sig om mot henne med ett brett leende och höjde handen i ett farväl, hon log och gick sedan tillbaka till båten där hon satte sig ned och fortsatte laga näten, men istället för att nu drömma om havet drömde hon om en lång adelsman vid namn Charlie DéHowe och ett lyckligt leende spred sig över hennes ljusrosa läppar.

_______________________________________

Kommentarer uppskattas, som alltid :)

/JvJ