Jag öppnade ögonen för sent
redan stod natten i tamburen
och skakade sina vantar.


Förmodligen lugnare än jag brukar
värmde vatten och kokade kaffe
tog ett steg men tänkte om
sedan: gav mig
av.


Smög med skymningen
sakta hit och dit mellan husen
det är grått och kallt, min näsa snuvar.

Ut från staden
- där var för lätt
att förlora sig bland fulla främlingar
i dimmiga dagar.






Jag gick över ett fruset gärde
det krasade under stegen
av frostens vita virkningar,
begrundade
alla dem
som aldrig
tycks
komma tillbaka.


En bäck följde min sida
den skulle hem och strö
granrisruskor framför ytterdörren
innan nätterna blev för kalla.



Vi skilde vår väg
- ibland med skratt, ibland med mera gråt.
Yrvakna småfåglar flög som i stress,
snart skulle de flytta till
andra och varmare länder,
där de inte är främlingar som vi.


Jag spände öronen
och hoppades kunna höra
ett hjärta som ännu slog,
frågade natten men
natten den gav inga svar.



Lyckostjärnan flimrade
likt en strob vid horisonten.
Allt som det alltid varit
intet nytt, inga vita vägar fram.
Som gula asplöv fladdrade livet
jag fick lov att sätta mig ned och
dra efter andan.






Bäckarna är djupare nuförtiden.
Raggsockarna, kängorna, allt är fåfängligt.



Jag gick genom saltstänkta städer,
gick genom land och vid bränningarna,
i sanden följde jag spår efter en grävling.


Sökte steg att gå bredvid mina
sökte en kärlek som dröjer sig kvar.
Stod till sist där som vildhallon gro
och såg torra tistlar nästla sig emellan.