Vi satt i konsul Ulfs rum på ön San Miguel,
en av Azorernas nio öar.
Det var nog fjärde gången vi var där, för att
vi tagit hand om gatuhunden Olga, som fått
hemvist hos konsulparet Gunilla och Ulf.
De tog hand om Olga som fodervärdar, och vi
hälsade på i omgångar.
Min älskade som hade behandlingar mellan
varven, åkte ner för att ladda upp med
hundpromenader.... Han skämtade och sa:
"Jag åker ner och går ut med hunden"

Denna dag satt vi och såg på svensk TV. Vi
hade lånat huset. Plötsligt hör vi att Anna Lindh
blivit skadad. Och vi blev förstås bestörta, men
var säkra på att hon skulle räddas.
Gunilla och Ulf kom och berättade att de flera
gånger hade träffat Anna Lindh, och att hon var
så oerhört omtänksam. En person man aldrig
glömmer, och som själv aldrig glömde andra....

Beskedet om Anna Lindhs död, kändes fullkomligt
ofattbart. Vi grät mycket, och längtade hem.
Den gången förstod jag precis vad som menades
när man längtar efter sitt land och sina landsmän
för att kunna känna gemenskap när det ofattbara
händer.
Vi satt som förstenade, tiden stod still, vi frös i
värmen och kände en total tomhet. Men vi var i
alla fall tillsammans.....

Hunden Olga kom lyckligt och väl hem. Hon lever
ett gott liv här nu. Och är bästa vän med katten
Muffins.
Husse är borta sedan snart tre år.

Jag sitter här ensam och minns den 10.9 2003