Vi hade inte setts på evigheter och sprang
av en slump på varandra på "stan".....

Då det begav sig var vi som ler och långhalm
sedan kom våra liv väl emellan.....och jovisst
hade hon hört att min man dött.
Jag visste inget om hur hon hade haft det.
Kontakten bröts när jag flyttade till "vischan".

Men vi måste gå och fika någonstans, sa vi med
en mun....och jag såg att hon gillade precis det
som hon alltid gjort. Själv var jag inte det minsta
sötsugen och hon gjorde stora ögon......vad har
det tagit åt dig, skrattade hon. Och jag nöp lite i
en smörbulle.

Hennes liv hade tagit andra vägar än mitt. Hon
var kvar på samma jobb och log lite åt sig själv.
Äh, du vet, jag hade ju inga ambitioner att läsa
som du. Men jag har fått bra uppdateringar och
har du databekymmer så är det mig du ska be
om hjälp.

Vi mindes våra danskvällar. Våra första kärlekar.
Våra lärare. Men hur länge sedan ÄR detta, det
låter ju som hundra år sedan.
Faktum är att vi hade träffats ihop med våra
respektive, men det var något som inte stämde.
Och jag satt och funderade på om jag kanske
kunde ta upp det lite försiktigt.

Jag mindes henne som den frejdiga av oss två.
Som den som vågade lifta sig genom Europa
utan att blinka, rädsla visste hon inget om.
Och hon var den som kom från tryggheten och
vars mamma alltid hade en plats över till mig.
Ofta sa hon att jag var så artig och hjälpsam.
Ibland fick jag en kram både av hennes pappa
och mamma. Och hon hade syskon. Alldeles
vanliga syskon som man kunde bråka med....
Hon sa egentligen aldrig något om att min bror
inte var som andra. När hon var hemma hos
mig tog hon det bara för givet, och var alltid
snäll mot honom. Min mamma tyckte mycket
om henne, och sa till mig att HON minsann
var artig och hjälpsam. (Jag sa aldrig att det
fick jag höra hemma hos hennes föräldrar)

Nu satt jag där och kände de varma minnena
komma emot mig. Och jag undrade om hon
kände likadant. Jag vågade inte riktigt fråga...
Vet inte varför, men något höll mig tillbaka.
Jodå allt var väl med föräldrar och syskon.
Gamla hade de ju blivit, men bodde kvar i sitt
hus och de tre syskonen hjälpte till så gott de
förmådde. Alla bodde kvar i stan, som tur var
för de gamla. Och för de själva, eftersom de
ordnade allt gemensamt.

Mina tankar surrade. Vi talade gamla minnen,
och hon skrattade precis som förr. Men ögonen,
det var något med hennes ögon.
Plötsligt kände jag så starkt för henne och jag
tog hennes hand i min tvärs över bordet........
Min gamla trofasta vän, hur har du det, hur
mår du, undrade jag.
Ser jag konstig ut frågade hon. Såklart att du
inte gör - lika söt som du alltid har varit, sa jag.
Det vet du ju, att du alltid varit den sötaste av
oss två. Har jag sagt någon gång att jag var så
avundsjuk på dina ljusa lockar, och på att du
sjöng så änglalikt. Jag menar VEM hade stort A
i sång år efter år?
Hon log och jag såg att den där lite sneda fram-
tanden var likadan som förut.....

Hon höll kvar min hand i sin och frågade om hon
fick lov att berätta något för mig, något angeläget,
något som hon länge hade behövt få säga, men
inte hade haft någon att säga det till.
Men dina syskon, undrade jag.
Äh, sa hon. Du vet ju hur det blir; ett herrans
orosläger, du känner ju dem. Ha ha minns du när
vi spelade kort på landet, och brorsan förlorade
mot pappa....vilket hallå.....
Och vi skrattade åt minnet, när jag hade köpt med
mig sockerdricka och bullar för pengarna mamma
skickat med till mat för mig.....Gud, att vi vågade!
Där satt vi och smög med våra godsaker uppe på
vinden där det var så varmt att man storknade....

Jag berättade för henne att för mig framstod det
som paradiset att leva i hennes familj.
Va, sa hon, VA....vi som var så bullriga, grälade
och stod i. Menar du det sa hon och tittade stor-
ögt på mig. Tänk på hur det var hos mig så kan
du nog förstå det sa jag. Hon såg fundersam ut,
så sa hon. Nej, det kan jag faktiskt inte. Vet du
att jag tyckte att du hade så mycket frihet, så
lite koll på dig, du var så djärv, du hittade på så
mycket. JAG, sa jag förvånat...? Det var ju DU
som stack iväg och liftade, ska du snacka om
att vara djärv, och så började vi skratta för att
vi alltid har tjafsat om vem som är vad......det
har alltid ingått som en del i vår vänskap.

Det var med lättat hjärta jag kände som förr
tillsammans med henne. Undrar om hon också
gjorde det, tänkte jag. Så jag frågade. Och hon
berättade att hon ofta tänkte på mig, att hon
saknade mig, men inte kom sig för med att höra
av sig. Kände sig osäker på vad hon skulle säga
nu när jag hade blivit ensam. Och så sa hon det
som jag önskar att andra också hade vågat säga.
JAG VÅGADE INTE FRÅGA HUR DU HADE DET FÖR
JAG VISSTE ATT JAG SKULLE BÖRJA GRÅTA OCH
DÅ VAR JAG JU INGET STÖD FÖR DIG.....

Jag kände mig skyldig också, för jag hade ju inte
bjudit med henne på begravningen, och det sa
jag till henne. Hon sa att hon så gärna hade
velat komma, och att hon visste att hennes
syskon också hade gjort det, och mitt samvete
blev som en kvarnsten.

Men vad var det du ville berätta frågade jag.
Du vi kan väl gå härifrån och ta en promenad i
Trägårn.....det går lättare att prata då. Visst sa jag.

Så kom hela hennes historia.
Hon hade fått en allvarlig sjukdom. Som dessutom
var genetisk, så att hennes dotter hade drabbats.
Mannen hade träffat en annan kvinna, och de hade
fått ett litet barn.
Skilsmässan var ännu inte genomförd, men livet
tillsammans var ju inte längre möjligt.
Vi grät.

Livet hade förändrat oss.
Men vi hade en gemensam nämnare, och den såg
vi båda som något mycket väsentligt.
Vi hade inte blivit bittra. Sorgen över våra öden,
den kunde vi dela. Men ingen av oss tyckte synd
om sig själv.
Det blev en grundplåt om fortsatt gemenskap.
En stark gemensam nämnare, som skulle visa sig
bära oss över till varandra.

Innan vi skiljdes åt, hade vi förlåtit varandra allt
det vi visste att vi borde ha gett varandra, men
av olika skäl underlåtit.
Vi konfirmerades ihop, och jag påminde om vad
prästen ibland dundrade om. Minns du vad han
sa om underlåtenhetssynd? Ja jösses, det var
inte fattbart då.....nu förstod vi. Och förlät.

Vi visste båda att det enda vi säkert vet är det
som finns här och nu.
Den vänskapskärlek vi nu upplevde, kom som
en skänk från ovan.....
Hon hade en oerhört tuff tid framför sig, och jag
hade mycket att brottas med och behövde mer
än väl den gemenskap som erbjöds mig.

Att kunna vara sig själv, att få vara den man är
utan krusiduller, utan forskande ögon, utan att
känna någons värderande blickar, det var vad
vi önskade av varandra.
Det var det vi också kunde ge varandra.
Vi tackade vår lyckliga stjärna över att vi sprang
på varandra här och nu, just denna dag.
Livet är ändå förunderligt