Att vakna utan värk
känna glädje över att
ha en hel dag
framför mig
utan bekymmer

Hundens glada språng
lika lycklig varje gång
även om vägen är
densamma
äter mig mätt på några vilda äpplen
möter en ekorre och
Olga hon far och liksom säger
'detta är kul matte'
så smittsam glädje

En dryg timmes lycka
enkla funderingar över
strategier så att jag inte
hamnar i stresstankar igen

Reflektionstid är äntligen här

Jag kan se bakåt utan att enbart se hur min älskade
tynade bort.
Nu finns det plats för andra minnen.
Jag tror att det är min början. Början till ett liv.

Sammanhangen klarnar.
Vad har jag varit med om?
Somligt har jag haft nära mig - annat har varit perifert.
Nu kommer bakgrunden närmare - och ju mer jag lever
i nuet desto tydligare framstår just detta. Något kräver
mer plats i tillvaron. Och jag känner glädje över det.

Finns det något jag saknar så är det rädsla.
Som barn var jag helt klart djärvare än mina tjejkompisar.
Såpass att en lärare varnade kamraterna för mig.
Det har jag haft enormt god användning av - för att inte
säga att det har räddat mig att äga modet att gå i närkamp
med det livet har haft i beredskap åt mig.

Jag är så beskaffad att jag måste få mig själv hel för att
komma vidare. Kan inte som andra jag känner, lägga lock
på obehagligheter och kriser. Och även om jag inte är
tillräcklig beredd ger jag mig rakt in i det. Rakt in med en
hundraprocentig närvaro har jag då deltagit i allt som
krävt mig, tills jag helt enkelt föll ihop.

Då när kropp och själ inte klarade mer, då trodde jag inte
att jag skulle resa mig upp någonsin.
När det var ett företag att hitta något att äta, att göra en
kopp kaffe var som att bestiga Moun Everest, att gå ut
med hunden som i ett ständigt töcken - benen gick men
inte jag.

Att bo i eget hus med akut läcka på ett tak.
Varför var allting ständigt akut.....?
Skulle livet aldrig sluta akuta sig hela tiden?
Och mamma som krävde besök. Och blev svagare för varje
dag. Huset, livet, jobbet, pengar som rann bort utan min
kontroll.....ingen kontroll. Orden ekade.

Jag hade helt enkelt ingen kontroll. Kunde inte ens läsa
tidningen - allt flöt ihop utan sammanhang.
Vad gör en människa då? I sin totala ensamhet......

När mamma var begravd, och jag ändå kunde se tillbaks
på att jag hade gjort allt även för henne, kände jag en
tillfredsställelse i hjärtat.
Nu hade jag det praktiska livet som bråkade med mig
hela tiden....med en kropp som inget orkade.
Den ekvationen gick ju inte ihop. Vad gör man då?

Förtvivlar givetvis. Förtvivlar. Och det gjorde jag i en hel
evighet. Grät, saknade min älskade, bannade livet, såg
ingen fortsättning. Var i ett svart djup, länge och ofta.

Då kom vännen Björn med det bästa tips någon har
givit. Skriv på poeter.se. Hade han sagt det en månad
före eller efter, så kanske jag inte hade vågat eller orkat.
Nu var det i exakt rätt tid.

Skrivandet och det faktum att jag fått ett sammanhang
i mitt ensamliv, har hjälpt mig att hitta fram till mitt jag
som varit borta för mig i så många år, eftersom jag har
behövts för andra.

Mitt arbete var också en räddningsplanka, tills jag förstod
att jag höll på att jobba ihjäl mig. Jag började glömma,
måste dubbelkolla, skrev fel, skickade fel tider till möten
etc....
Men i ensamhetsöknen, då efter min älskades död, då
var det min räddning. Fast kroppen skrek.

Nu har jag "lämnat in" kroppen till osteopaten Fredrik,
och nog tror jag att det är mycket tack vare att värken
börjar släppa, som det går att ha förtröstan.
Värk är överordnat ALLT annat. Liksom sömnlöshet.

Jag blir enormt fort trött numera. Kan inte stressa och
jäkta som förr. Men jag plockar upp mig själv tack vare
nya strategier. Och de beslut jag nu har modet att fatta,
som mina diktarvänner hjälper mig fram till, genom att
ha tålamod med mitt bollande av tankar....
Vilka fantastiska bollplank! Och vilken mängd klokskaper
jag har haft förmånen att möta.

En dag sa jag till mig själv att jag ska inte sitta här och
sörja över att somliga människor har glömt min existens.
Jag bestämmer mig för att ta fjärrkontrollen i min hand.
Det är JAG som inte är beroende av att de hör av sig när
jag tycker det känns pinsamt att det bara är jag som
ringer och skickar post hela tiden.

Det är jag som bestämmer med vem jag umgås.
Jag kräver inte mycket. Men utan ärlig uppriktighet
trivs jag inte. Och det är mitt beslut, min väg att gå.
Jag har stått vid så många vägskäl, försökt att fatta
rätt beslut, men gått vilse. Så vilsegången......

Vägskäl. vägskäl, vägskäl. Ständiga beslut att fatta i en
ovan ensamhet....Jag höll på att gå under, jag kände
hur jag sjönk allt längre ner, och somliga morgnar var
kampen total. Fick lämna bort min älskade hund för att
orka.

Då gav Bibbi mig Ylva Eggehorns "Stå stilla i smärtan".
Där stod jag åter vid mitt vägskäl, och hon kom med
denna gåva till mig. Nu visste jag vilken väg jag skulle
gå. Och det beslutet var ett av de viktigaste under denna
svåra tid.

Det gav mig också modet att sluta arbeta när tillfället
kom. Jag hade just tackat nej till det, när min rygg blev
sämre och jag tänkte om. Vad hade jag att förlora?

Nu har det kommit en ny öppenhet i mig. Allt jag har
varit med om börjar få tydligare konturer.
Kanske börjar jag att landa nu, hur lång landningsbanan
är vet jag inte. Ändlös? Om så är, så är jag trots det här
och nu.

Till mig kom "mitt berg", som har fått en oerhört stark
betydelse på alla möjliga sätt, som finns som en varm
hand inom mig. Jag kallar det Guds boning, men jag är
inte någon erkänt kristen människa. Ingår inte i någon
kyrkas verksamhet, och har inte för avsikt att göra det.
 

För mig är Gud kärleken inom oss, det stora som vi inte
kan begripa, allt som är i naturen, stjärnorna på himlen,
allt som ÄR....ont som gott.
Vi har utrustats med egen vilja, och förmåga att välja.
Därför har vi också ansvar för våra val. Det går inte att
skylla på Gud eller "den onde".

Kanske var det slumpen, om man tror på den, eller
min lyckliga stjärna som förde mig hit till poeter.se.
Om Gud är allt det goda som finns, om Gud är det
goda och kärleken till vår nästa, så är det här Gud är.