En dikt om när kärleken dör och hur svårt det kan vara.
Våra ärrade hjärtan
Du och jag
Försvarslösa ord sköljer över oss som iskallt vatten
I en kylig och mörk midnatt
där de förlorade drömmarna gått vilse
Du följer mig
men jag har låtit öppna en dörr från mitt hjärta
för att släppa dina daggvåta kinder fria
Det är över nu
En fallande ängel har jagat ut de vilande
de trygga och de hoppningsfulla
som slått läger i min själ
En porlande bäck och de vackra stenarna
lockar vilseledda och nyfikna små fötter
att vandra andra vägar
Den förlorade melodins vackra bölja
hörs inte längre
Kvar finns bara skrapsår
taggar av de illavarslande händelserna
Våra ärrade hjärtan
Den slöjade gryningen och livets första tecken
är slutet för ännu en vandring
Ljuset bakom dimman av sorg, skam och ilska
Här säger själarna förlåt och sinnet mjuknar
Hjärtats kammare fyller sina löften
Där rasar inte längre ord.
Hjärtats nya rytm är ljuvare musik
om hjärtesorg är tiden svunnen
Där sitter bara ärrade hjärtats själ och sörjer.
Men jag är fri nu.
Ute på andra sidan.