Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Nattligt besök

Utanför höll våren på att förvandlas till sommar och med den kom värmen. På den heta majdagen gav deras kroppar motvilligt ifrån sig små droppar av svett där de låg, tätt intill varandra. Barcelonas atmosfär trängde sig in i rummet med hetta och oljud. Ambulansernas karakteristiska tjut ekade mellan breda gatorna och ljudet från andra människors liv stegade obekymrat in genom fönstret. De låg kvar i den stora sängen på vindsvåningen och ingen av dem ville för tillfället stiga upp. Trötta efter gårdagen låg de nu avslagna i varandras armar.
Sakta öppnade den unga mannen sina tunga ögonlock och tog en titt på den kvinna som låg intill honom. Hennes korta mörka hår hade lagt sig över kudden. Han rullade över henne och började lämna ömma kyssar över hela hennes kropp. Små ryckiga stötar pulserade genom henne när han fick den nyss väckta kvinnan att skratta av lycka. Ögonen slöts och hon gav ifrån sig ett glädjande skratt vilket blandades med ljudet från ambulansen. Han låg ovanpå henne. Tyngden dämpade stötarna och han gav henne en kyss. Som om han för stunden ville tysta henne. Oförmögen att omsluta hennes öppna, lyckliga mun gav han upp och grävde ner ansiktet där hennes nacke och bröst möttes. Med sina tänder bet han kärleksfullt i nyckelbenet men återgäldade det snabbt med en ömsint kyss. Deras ögon möttes. Han tittade på klockan. Den hade redan slagit ett.
”Vad sade du åt henne?” Sade kvinnan och knuffade leende av honom.
”Att min tid här var fantastisk och att min spanska var flytande.” Sade han samtidigt som han sträckte sig efter glaset vid sängkanten. Det uppstod en tystnad. Hon drog sina fingrar över hans kala bröst. Hon hade alltid förbluffats över vilket lugn denna kroppsdel kunde skänka.
”Vi kan väl gå på den där filmen du talade om igår. Kan vi inte det?”
”Ja du borde verkligen se den.”
Hon tittade på honom och såg att han började känna sig obekväm. Rörelserna var nervösa och blicken föll ständigt på klockan som tickade vidare. Som om han hade gjort det han skulle. Det hon förväntade sig.
”Vill du inte gå med mig på fredag. Vi kan alla gå. Du, jag, Mattias och Anna…”
”Det börjar bli sent. Jag måste snart börja gå. Vi kanske kan ta den där filmen om ett tag.” Sade han och satte sig upp. Han rev i kalsongerna som hade fastnat vid sänggaveln. Fumligt drog han på sig de slitna Björn Borgkalsongerna. Med sina långa armar försökte hon hålla honom kvar men han var för stark.
Hon kunde höra honom fortsätta i bakgrunden. ”Kommer du inte ihåg att jag måste gå på det den där träffen vid…” Kvinnans ögon var fästa på den vita väggen. Hon verkade älska honom. Varför gjorde hon det? Han skulle snart gå. Sakta men säkert skulle han börja distansera sig och undvika hennes försök till kyssar. Hon hade sett det förut. Hennes armar skulle försöka fånga honom i kärleksfulla kramar men han skulle undvika dem med skämt och bortförklaringar. Med sina ögon skulle hon titta längtande efter honom och han skulle bli ännu mer rädd. Inte för henne men för hennes kärlek. Plötsligt hade den blivit något fult och något att frukta. Som om den likt ett monster skulle kunna förgöra allt i sin väg.
”Var satte jag min jacka igår? Jag är säker på att jag tog med den från restaurangen…” Han fortsatte vandra runt. Fortfarande iklädd endast kalsongerna tittade han oroligt kring sig. Ännu inte på väg men genom att mobilisera alla sina saker förberedde han sig. Plötsligt ivrig på att komma därifrån. Han hade känt hennes kärlek. Från en ömsesidig vårdnad stod de nu inför en orättvis kamp som hon aldrig kunde vinna. Hon ville inte glömma den trygghet hon för några minuter sen hade känt.
Hon vände sig från den vita, rappade väggen och såg på hans flykt. Emellanåt gav han henne varma blickar. De värmde henne. Hon behövde dem. Han gick emot henne med en blick som verkade be om förlåtelse. Sängen knakade långsamt när han satte sig ned.
”Jag hade verkligen trevligt igår.” Han tittade på henne och strök sin hand över hennes kind. Det betydde att han skulle gå. Det betydde att han uppskattade henne. Återigen åkte en ambulans förbi med dess genomträngande ljud. Han tittade ut genom balkongen.
”Jaha…” sade hon.
Vad mer kunde hon säga? Att hon älskade honom. Att han borde ge upp allt och komma till henne. Bara för att skrämma bort honom för evigt och aldrig mer kunna uppleva den där kyssen på nyckelbenet. Den som varje gång kändes genom hela hennes kropp. Och som ingen annan kunde göra.
Han reste sig och gick emot dörren. Hon hade ännu inte rört sig ur sängen. Han vände sig om och såg på henne. I hans ögon såg hon skuldkänslorna. Som om han visste precis vad han gjorde.
”Jag måste gå nu. Jag kan inte stanna längre.” Sade han och grep tag om dörrhandtaget. Sakta vred han ner det och öppnade dörren. Hans ryggtavla försvann bakom den tunga dörren och han var borta. Hon vände sig återigen mot den vita väggen. Hans steg hördes inte längre. Det enda som ljöd genom rummet var vrålet från andra människors liv. Rop på spanska hon inte förstod. Som om de medvetet slöt ut henne från deras liv. De översköljde henne och skapade en obehaglig känsla i hennes bröst. De stressade henne. Hon ville inte höra dem. Med sina sköra händer grep hon i det vita lakanet och tryckte det i sin hand tills tyget knackade. Känslorna ville strömma ut ur henne. De ville säga ifrån. Gränsen hade nåtts och hennes bröst var så fullt att det vilken stund som helst skulle brista. Som ett stenblock redo att falla i två delar.




Prosa (Novell) av pamir
Läst 241 gånger
Publicerad 2008-09-19 00:08



Bookmark and Share


  Domino
Mycket bra skrivet:-)



Ps: Någon som vill läsa mina???:-D ds
2008-09-19
  > Nästa text
< Föregående

pamir