Det var tider det, när Vandraren drog omkring här i våra trakter!

Antagligen hade han gått från by till by redan långt innan vi fick vetskap om hans existens, vad vet man väl om sånt.

En period var han jämt här. Ett antal somrar skymtade man honom ofta i hallonsnåren, och ett antal vintrar brukade han dra med oss ut i naturen på halv- eller heldagsfärder; då brukade han underhålla oss med sina historier och märkliga tankar.
Han använde grejor vi köpt. Skridskor, till exempel, gillade han speciellt. Han tackade aldrig för lånet.
Sista vintern han sågs till tog han det så lugnt i skidbackarna.
Han hade börjat bli lite skraltig.

Ibland när han sov på någon madrass här hos oss, föreställde jag mig att han var någon släkting, en familjemedlem, och att det därför var självklart att han låg och snarkade under vårt tak. En farfarsfarbror eller kanske rent av någon framtida son, inkliven här i vår tid i en viss skepnad och ålder.

Ibland kan det ge något att försöka föreställa sig det som redan är sant.

Den vintern då han dragit ner lite på takten hade börjat med att han firat sin födelsedag på ett olycksbådande lugnt sätt med några bekanta här i vårt hem.
Jag tänker mig att han gick bort strax därefter och att vi ordnade begravning med kaffe och väldigt många barn som kom och tittade med stora ögon på den lilla vita kistan.

Strategier av skilda slag defilerar allt sedan den tanken föddes: Än idag är jag där och plockar och väljer.

Föreställa sig olika saker.

Sedan kan jag vandra vidare ett tag till.
Ibland, när turen är med mig, finner jag liksom ett vänligt hem någonstans, där jag får komma in och vila mig lite.

Man kan gå in i olika roller, till exempel arbeta med olika arbeten eller kanske studera.
Fick jag bara välja en enda strategi, fick det bli den där jag och Vandraren vandrar tillsammans och mumsar på hallon och leker i snön. Jag tror att det är den som håller i längden.

Ja, den får det bli.