Vi for på ensliga vägar, stormen var inte över, vi kastades katastrofiskt ut mot kanter vassa som krossade musselskal.
Hon var mjukt röd och hade gröna stänk i håret.
Jag satt brevid, var ett barn.
Vitheten i alltet var för ljust, jag tog min leriga fot och bredde ett lager ut i oändligheten.
Huset var trä och ljusgrått, fönser med spröjs, ansikten därinne som dansade med skuggorna.
Elden i spisen skrattade åt mig.
Vi låg utspritt på golv av ek, hon la sina händer i mitt knä och sa att nu gäller det bara att inte tappa fattning.
Jag föll bakåt i illussionen som startade bakom mina ögon.
Bjälkar och olika nivåer, stegar upp till taket.
Morgondis och karvade tegar, jag barfota i januarivinterns skiftningar, hans blöta sockar och jag värmde de med min tankekraft.
Resan återupptogs, allting var i ytterlighet, stor ensamhet.
I en stad utan namn stannade vi och på löpsedeln stod det om människorna som återvänt från de döda.
Vinden och regnet och luften.
Bilen och galenskapen och döden.
Jag såg i spegeln hennes ansikte, hur det formades till skådespelerskans. Någon spelade på en enarmad bandit.
Jag satte mig mittemot och sa att nu kan vi bara fortsätta och vi måste hålla kraften levande, kämpade med verklighetens sjuka vara.
Jag tappade min existens och såg förskräckligt ut i folkhavet.
Kvinnan och mannen, han med rynkor, vid bordet brevid, de var som försvunna i ögonen.
Jag drog in andan och höll den fast i mellangärdet.
På båtens räcke låg jag lutad och blåsten ja den ven igenom hela min psykotiska varelse.
Stormen välte vågorna och jag ramlade igenom hela livet ner till botten.