Så tittade hon bakåt upplängst trappan och räknade stegen,
de var alltjämt det antal hon nyss stigit ned.
Kjolen hon stulit var nu hennes egen
och de smutsiga, trasiga strumporna med.

Hon rev sig avvaktande på låret med målade naglar
och av regnet droppar från hakspetsen bläck.
Det är inte hon utan skuggan som raglar
i sitt eget uttagna vädersträck.

Hon vädrar på kroppen de nyss ärvda linnen,
i nattens ej undrande andedräkt.
Blusen broderad med tusen minnen,
av vilka som brann blev av himlen släckt.

Med spriten som mejsel blir kullersten diamanter
och klumpen i halsen alkemiskt till guld.
Hon lyssnar till rännstenens brunnar och branter
ur vilken hon vaskar det hon står i skuld.

Kajsa-Lisa hette hon och andranamnet taget,
det tredje fått och det fjärde lånat,
det femte tatt och det sjätte rånat.
Av familjen föreslaget och av andra var det hånat.

Sängen han erbjudit var väldigt dyr och särskilt stor
men hon hade sovit som på en ärta,
han fick alldeles gärna köpa henne nya skor,
för det att tårna de prydde var längst från hennes hjärta.

Hon kräver ingenting och ger andra lika lite,
likt en devalverad karaktär.
Folk kippar efter andan och skriker efter vite
och gör ständigt andras behag allas till besvär.

Tårar från himelen blir till kristaller
och droppen från såret blir till rubin.
När i denna höstgränd de faller,
de blandas med livet och förvandlas till vin.

Varje dag är benägen att skräna sin melodi och skrika sina ord
som att den vill sig bevisa,
men hon sitter stilla vid samma bord
och skriver under på att det är samma visa.