Det hade inte varit lätt att hitta den där klubben. Men ändå, folk talade mycket om den och tog sig dit ut fastän den låg så otillgängligt. Det tog en bra stund att hitta en bra parkeringsplats. Regnet öste ner när jag kastade mig in till klubben. Ljuset var lite skumt och cigarettröken låg rätt tät. Stämningen var lågmäld, men ändå var hela det stora rummet fullt med folk som satt vid sina bord och blickade bort mot ett band som spelade. Jag kunde inte se Jonas någonstans, så jag satte mig vid baren och beställde en drink. Helt plötsligt hörde jag hur någon med hög röst började prata vid andra sidan av baren.

"Varför har jag hamnat här? Ja du, det är en historia för sig. Men det är ju dubbel otur att drabbas av en dålig dag plus att det infaller på en av de där dagarna då tarmen tycks vända sig ut och in. Sådant där kommer alltid olämpligt. Inte minst nu."

Jag blinkade till. Vem talade han med? Förhoppningsvis inte med mig. Jag försökte spela oberörd, men det var inte lätt. Han verkade inte vara den elaka sorten i alla fall. Så möttes våra blickar och han pekade på den tomma barstolen bredvid honom. Jag fick kämpa mot en ström av motstridiga känslor, och till slut tog jag min drink och satte mig motvilligt jämte honom.

"Vad är det du vill? Kan du inte låta mig vara ifred? Jag väntar bara på mitt sällskap". Han tittade på mig men svarade inte. Efter en lång tystnad började han prata igen.

"Jag är en typsik person som man varken känner eller inte känner. På barer och liknande ställen är jag den alla synar, men inte låtsas om. Jag är den som har femdagars-stubb snarare än tredagars. Jag är den som har håret som står åt alla håll, egentligen har det med att göra med den språngmarsch jag fick göra i regnet in till puben. Och den kycklinggula regnjackan jag har på mig passar inte alls in här, jag vet. Det här är stället för unga bluesfantaster, inte för gamla gubbar som jag. Eller gammal och gammal, jag ser mig inte som gammal - jag känner mig som tjugofem. Sedan att man ser ut som femtiofem istället för dem fyrtiofem man är, är en annan sak. Men jag orkar inte bry mig, inte just nu.

Att sitta vid baren är visst också helt fel, alla andra sitter vid sina löjliga bord med små lampor och någon fin trerätters för att njuta av bandet. Även fast dem kör gamla klassisker rätt av är dem ändå rätt så bra, jag kanske skulle gå hit oftare, kanske med frun. Eller ja, snart lär det väl bli exfrun."

Jag blev bara tvungen att avbryta honom och lägga mig i. "Exfrun? Men ni har ju ringen kvar på handen...Har det hänt något, har ni bråkat?"

"Ja, jo det kan man väl säga. Det är därför jag är här. Ni vill säkert inte veta, men jag blev utslängd från mitt eget hus. Ja, jag är inte hemlös om ni nu trodde det. Nej, så långt har det inte gått ännu. Jag lyckades övertala min syster att få låna soffan, om än motvilligt från hennes sida. Jag kunde bett någon annan, tycker hon. Jag kunde gått fått stå mitt kast, jag som var en sådan skitstövel. Och hon har ju rätt, jag är en skitstövel.

Jag var ju medveten om det jag gjorde och jag visste ju hur det skulle sluta. Att ligga med sekreteraren i dubbelsängen hemma är ju inte speciellt smart. Ännu mindre smart att lägga det på en sådan dag då jag vet att frugan kommer hem tidigt. Såhär i efterhand kan jag nog säga att jag sökte efter bråk. Ja, det gjorde jag faktiskt. Jag hade tröttnat på allt gnäll om att jag jobbade för mycket eller för lite. Gnäll över att jag inte engagerade mig i någonting. Och när jag väl gjorde det gnällde hon över att det inte var rätt grej.

Hon ville vi skulle gå någon danskurs för att liva upp förhållandet. Det hade visst hennes bästa väninna och hennes man gjort och det hade funkat. Tango skulle det visst också vara, men hon skulle vetat att det var utdömt på förhand. Det blev som senast jag dansade, vilket var på vårt bröllop - jag trampade henne oavbrutet på fötterna. Jag tar jämt för stora steg. Så när vi skulle hem hade hennes fötter svulnat så mycket att hon inte kunde gå med klackskorna till bilen ens. Jag fick bära henne från ena dörren till den andra.

Jag förslog att vi skulle ut och campa och fiska en helg, vilket vi också gjorde. Det dumma var bara att hon ville lära sig ro, vilket hon också fick. Efter en timmes paddlande i en rund cirkel erbjöd jag mig att ta över, men hon är så enveten så hon vägrade - ända tills fyra timmar senare då vi båda var vrålhungriga lät hon sig övertalas. När hon sedan tappade den enda fisken vi hade fått upp rakt ner i elden kom vi överens om att vi skulle åka hem istället."

Jag blinkade till ett antal gånger. Kunde jag verkligen ha hört rätt? Han såg lite road ut och smuttade på sin öl. Till slut kunde jag inte hålla tillbaka skrattet, och han föll in.

"Ja, lite komiskt är det faktiskt. Men hon gav sig inte, vi skulle göra något tillsammans. Hon hade någon storartad idé om att vi skulle göra någonting åt allt det där tabubelagda, det där vi aldrig pratade om. Så kom hon på att vi skulle sitta i parterapi - det var ju lyckat, det också. Psykologen var positiv, liksom min fru tills vi öppnade munnarna. Då bröt helvetet löst, allt som hade legat under ytan kom upp. Den stackars psykologen fick inte en syl i vädret. Jag fick höra efter att vi hade slutat med parterapi, att psykologen vi hade haft visst fick sjukskrivas för en längre period.

Så, idag då så fann hon naturligtvis mig och min sekreterare i vår säng. Hon var rätt samlad när hon lät min sekreterare klä på sig och gick ut genom ytterdörren, men sekunderna efter puttade hon mig ur sängen, nerför trappan och ut genom dörren med inte ett plagg på kroppen. Turligt nog fick jag tag på bilnycklen innan dörren small igen, så jag skyndade mig att åka till min syster, som fick rota fram lite kläder. Regnjackan skulle visst egentligen med på deras ungars skolloppis om inte jag hade kommit...

Som sagt, ni ville väl inget veta. Nu önskar ni säkert att ni inget visste, ibland är det bättre att anta vilka folk är. Hmm, nästa buss lär gå snart, så det är dags för mig att rusa så jag hinner med den. Middagen vill jag inte missa idag även om magen inte är att leka med. Tack för mig." Så reste han sig, slängde till bartendern en hundralapp och gick ut genom dörrarna.

Jag satt kvar, helt stum. Sedan samlade jag mig och bad bartendern om den största öl dem hade. Precis när en stor kagge med öl hade satts framför mina ögon så kom Jonas fram till mig och gav mig en kyss.

"Hej på dig. Du slår visst på stort ikväll. Ursäkta att jag är sen, men chefen höll kvar mig extra länge. Hoppas du inte väntat alltför länge", sa han och slog sig ner på samma stol som den där mannen hade suttit på. "Ingen fara alls. Jag har varit upptagen, kan man väl säga. Jag har fått höra det mest osannolika, men tänker man efter så är det rätt sannolikt i alla fall. Han var ensam. Ja, han var ensam och ville att någon skulle lyssna på honom. Naturligtivs måste det varit så"

Jonas såg lätt förvirrad ut.
"Jag förstår om du inte fattar. I alla fall, hör på det här..."