solförmörkelse
ålderskillnad
sluta paralysera mig när du inte ens finns här
man ska inte leka med känslor i mitt tillstånd
och ändå ler du så artigt bara för jag
aldrig kan fånga dig igen
ett kontrollbehov som tappar fotfäste
och flashbacks från sommaren
gör hösten till nånting
jag vill rymma ifrån men jag kan inte
landa i din famn längre
stjärnorna tittar ner och viskar
patetiska trick att få dig tillbaka
men vintergatan har aldrig
haft gatlysen och jag är mörkrädd utan dig
du prickade rätt och balansgången
som jag skickligt hanterat
splittras och jag ramlar åt vänster
våra blickar möts men
det blir ingenting mer
ekot etsar sig fast
och studsar mellan mina tinningar
permanent smärta har domnat bort
och jag känner bara dina fingertoppar
ömska skinn på min hud
du lämnar mig spårlöst och jag
paralyseras återigen
av ingenting