Har jag fallit igen?
Eller är det bara psyket
som spelar med mig?
Det växande gråten i
magen som hugger
hugger
hugger
Jag borde må bra nu
Jag har ju min älskling
Skolan går bra nu
Jag borde inte falla
Kanske är det
rädslan.
Rädslan att förlora
honom på samma
sätt som jag höll
på förlora mig själv?
Drogerna som tar över
kroppen och tankarna
och ovetandet som säger:
Jag testar ju bara.
Frustrationen när han
ligger där och inte reagarar
på något.
Slag på slag mot hans kind.
Ingen reaktion.
På samma sätt som jag låg
bara några veckor tidigare.
Den där ''schyssta'' killen som
han träffade på samhällstjänsten.
Rädslan.
Att förlora honom.