En skönsjungande poet med vackert krusigt böljande hår som sträcker sig ner över axlarna, män ska ha långt hår.
Sotiga ögon som döljer men som visar en verbal och stimulernade humor.
Skrattgroparna så djupa att man inte kunde tro att han gjort annat i livet än använt sitt fixerande, skarpa och ljuva leende till att få hela världen att lyssna till hans ord. Doppade i honung eller stuckan som med nålar, väl valda skrämmande och förförande.
En lust som lockar örat och jag säger häpet då han sjöng sina ord om flickan med det svarta håret att han måste syfta på sig sjäv då det inte kan finnas någon med så vackert böljande hår.
Just då fanns ingen flicka som kunde uttränga dig i mitt tycke.
Det är inte könet utan personen och hurvida den har glöd som bränner hål på vardagen och allt det gråa.
Finns det ett djup en spännande oförståelse och något mer än kuk och fitta, fitta och fitta, kuk och kuk.
Det yttre ser jag på med avsmak om det inre visar tomhet eller brist på känsla.
Det finns karma? Bättre dålig än ingen alls.
Vi möttes i vimlet, han spg mig sjungandes på de där orden, fast mina läppar var blinda.
Tendesen till slowmotion runtomkring då jag minns varenda rörelse eller så är jag helt enkelt bra på rörelsememory.
Han sjöng och slängde med håret, jag slängde bort mycket skräp ur huvudet just då.
Glömde bort orättvisans härjande och rev av en stor bit av det långa papperet i hjärnan som vi kallar olika saker, en stor bit av dåliga minnen och annat ihopknycklades.
Jag blinkade, tog in rummet som en avspark och där stod alla beredda att passa vidare min ihopknycklade boll.
Jag tog mig förbi genom att låta mig fängslas av någon helt utan snygghet och ytlighet fast den fanns där.
Sången i sig betyder inget och har redan sjungits av tusen andra själar, men han sjöng den så som han sjöng.
Det är bara ord, såsom mina men de tog mig till en ny början.
Det började i vimlet och med sång och så kommer det också att fortsätta.