|
|
Fritt efter Jacob Sjöstrands dikt "Hud lämnad på en tröskel (trasig bokstavsmaskin)"
Viskningar från salen
jag är trasig oktober och jag brinner sakta ner
det finns en tröghet i nuet
ett vakuum mellan födelse och död,
jag är ständigt i närheten av mig själv
som om jag hade ett annat val,
jag kan berätta om det där med såpbubblor
i min hand för er eller om hur allting går sönder,
så gjorde jag allt det där jag inte ville,
det är som om någon styr min tystnad
som om jag aldrig kommer att nå människorna,
som om jag bär detta icketillstånd av flisor
närmast det som förut var min hud
Fri vers
av
katt.inc
Läst 901 gånger
och
applåderad av 19 personer
Publicerad 2008-10-03 23:29
|
|
|
Maria Zena Viklund
"jag är trasig oktober" och det känns nära min hud, applåd o bokmärke!
2008-10-31
|
|
|
|
Bodil Sandberg
Blir alldeles till mig för detta är exeptionellt bra..inledningen ..strålande snygg i sin dunkla tunga beröring..ja hela dikten igenom..är skriftad med den allra mest känsliga penna..applåder och bokmärke!!!
2008-10-24
|
|
|
|
ej medlem längre
Riktigt bra, ja jag fastnade
särskilt för de 4 första raderna!
2008-10-19
|
|
|
|
aftermath
du förvaltar det goda språkbruket väl
viskningarna från salen blir (tanke)bubblor hysta i såpa fint
transparanta saker som förskjuter perspektiven
och det där vakumet mellan födelse och död...så ogripbart låter det sig inte fångas
men det finns där
i dina bubblor
2008-10-11
|
|
|
|
© Birgitta Wäppling
En dikt som bygger känslan stark redan från första raderna.
Inspirerade i sin tur mig till en dikt...
2008-10-11
|
|
|
|
Nina V A
Jag vill verkligen lyfta fram andra hälften, från ”Jag kan berätta...” som är helt enkelt storartad kännbar poesi Karin.
Jag menar - vilken kraft i dessa bilder, vilket driv i dina ord, hur innebörden av såpbubblor förstärker genialt och skapar det här spröda som man så gärna vill famna om, bevara som om det vore förgängligt.
Du blandar skört med hårdvara av allvarligaste slag. Det handlar ”om att bära ett icketillstånd av flisor” hur väl sammanfattar inte det? Det är naket bart men ändå vackert i sin sårbarhet. Öppna pulsrande röda ytor.
Jag tycker så mycket om ditt språk, återvänder som om jag vore en hundvalp du slänger en pinne till, jag bär lyckligt tillbaks och sitter och väntar invid dina fötter på nästa kast.
Din poesi är värd att vänta på, alla gånger!
2008-10-10
|
|
|
|
Nina Ahlzén
ja, sannerligen finns det en tröghet i nuet. Du beskriver så väl, ett liv, ditt? mitt? Öppningen; "jag är trasig oktober och jag brinner sakta ner ", är blytung och träffar på ett sätt som inget annat. Det är en modig dikt, på liv och död känns det som. Ycker det är skönt med denna allvarliga ton och förstår mer än väl kopplingen till Jacobs ""Hud lämnad på en tröskel (trasig bokstavsmaskin)". Det är skickligt, det är vackert, det är starkt. Tack!
2008-10-07
|
|
|
|
Mikael Lövkvist
Det här var en mycket fin dikt som berörde mig djupt. En dikt skriven från en mycket ömtåli plats. Det är modigt och vackert, tycker jag, och du når fram.
2008-10-06
|
|
|
|
Anna Frölander
Du har formuleringar i denna som inte lämnar mig oberörd, den är påtaglig, smärtan och ångesten. Ensamheten.
En mycket fint sammansatt text där varje rad drar åt samma håll, som att dina ord beskriver ett slutet tillstånd, en kil in i människan, långt in.
Tycker också mycket om att det här är en annan typ av text än vad jag läst av dig innan, det tyder på bredd o skicklighet. Har bråttom och blir tyvärr tvungen att snabbt ge ett avslut –du är skicklig, tack.
2008-10-04
|
|
|
|
Ulf Lagerholm
förunderligt detta med din text, den kunde lika gärna varit ord över min egen tillvaro, det här med att ständigt vara med sig själv, att aldrig lämna sig själv ifred, å dom vackra bubblorna som vilat i min öppna hand, men som rämnat, spruckit i sina sköra sfäriska ytor då jag försökt sluta min hand kring
vackert, sorgligt och sant min vän
2008-10-04
|
|
|
|
Melona
Ja, du ser
det blir en del fel i språket när man är i det stadiet som jag är...
men
hoppas att ni fattar ändå!
2008-10-04
|
|
|
|
Melona
Ja
sitter här rusig på vin och goda skratt
och får den vackraste lavetten över min varma kind, en kristallklar isande vind stryker min kind med ångest och det är blir tyst, så tyst.
Det enda som hörs är golvtiljornas knarrande, den stummande tonen från denna kvinna:
"jag är trasig oktober och jag brinner sakta ner "
där inledningsraden får mig på fall med en gång...
Och sedan förlängningen till Jacobs eminenta dikt, där du nu sätter ord och känslor till denna stumma kvinnas rasande inferno som brinner längs träflisorna? längst med huden...
Det är vackert detta, K, det är du eller ja...
det är en röst som talar, fast ändå tyst
från kvinnan på gränsen
jag ska vara tyst,
bara viska och klappa orden, dikten
och säger
skört, vackert
med en ton akvarelll
som ändå är permanent.
TACK
jag återkommer!
2008-10-03
|
|
|
Nästa text
Föregående
katt.inc
|
