Alla människor är övergivna. Mer eller mindre. Det hör till människans lott att vara övergiven. Ensam och sökande efter att bli sedd. Accepterad.


Den känslomässiga övergivenheten. Att gråta ensam alldeles för länge redan från början. Bli lämnad i smyg på sjukhuset. I förskolan. För att inte bli bortskämd och krävande.

Alla små pojkar som inte fick vara sorgsna. Alla små flickor som inte fick vara sorgsna. Eller arga. Endast snälla skulle de vara. Fogliga.

Alla som skulle fostras till lydnad med olika medel. Mest skrämseltaktiken. Gud eller näcken eller nån farlig tant som kunde komma och ta oss om vi inte lydde. Eller stryk. Särskilt pojkar.

All skrämsel. Alla rädslor.


Människans övergivenhet är så sorglig. Mest den känslomässiga övergivenheten. Grunden till sökandet efter sammanhang. Efter trygghet. Denna vilsenhet.

När vi började skolan kanske vi hoppades på en snäll fröken. Eller en snäll kompis. När vi blev tonåringar hoppades vi på nån snäll och söt tjej. När vi blev vuxna hoppades vi på en snäll och vacker kvinna att få älska. Och duga hos. Nån som skulle förstå vem jag är. Tycka jag var älskvärd. Om jag finner någon sådan blir jag trygg. När jag blir trygg börjar jag visa mina rädslor. Mina överlevnadsstrategier. Min vrede.

Och ingen förstår. Jag förstår inte. Hon förstår inte. Vi förstår inte varandra. Varandras behov. Varandras strategier. Överlevnadsstrategierna.

Om jag inte finner denna trygghet och denna bekräftelse gör jag mig en gud som säger: ”Jag ska aldrig överge dig, aldrig svika dig.”

Det är svårt att vara människa. Svårare blir det när jag i min tur får egna barn med det stora ansvaret. Och för vidare mina egna oförmågor, mina rädslor, mina uppfostringsmetoder.

Det är svårt att se sig själv, att ha svikit. Övergett. Inte förstått.