på den gamla kyrkogården
läste jag upp namn efter namn

från tunga järnkors och vittrade stenar
halvt nedsjukna ni gräset

kallade de döda vid namn
för första gången på många år

frågade Elinora
var hennes man var
"jag vet inte" viskade hon
"han försvann i kriget"

frågade studenten om hans korta liv
något om Åbo
sedan tyst

kom ner till de nyare delarna
nästan tom

platsen, utmätt i landskapet
de dödas åker
väntande på sina hyresgäster

såg Mohammad Tahssan
föll på knä
undrarde vad han gjorde så långt hemmifrån
om han frös
var ensam

han sa inget
men såg på mig
i tystnad

när jag tillsist reste mig och gick tillbaka
med gula löv virvlande runt mig

kände jag

hur deras andar gick bakom mig
följde efter

tacksamma för att blivir ihågkommna