Jag heter Norma och har varit hemlös under en längre tid. Jag skriver alltid.  Mest på nätterna, jag blir lugn när lugnet sover.
Varför blir man hemlös. Jag vet inte, jag kan inte förklara hur jag hamnade här, jag vet historien och ändå, jag är inget offer, jag är Norma. Jag har orden inom mig.
Vill du gå i mina skor måste du gå utan dina först. Stanna upp och se. Vart står du? Vad gör du? Vad bär du på? Det var så det började. Jag stannade upp och kunde inte svara.

Jag var på en fest för ett tag sen, en ung man en musiker tog mig på pattarna. Ja jag hade bar axel, jag får skylla mig själv. Han påstod att han hade rätt till en kyss också. Han var från Slagsmålsklubben. Jag skrattade åt honom. Ändå fanns han kvar. Jag trodde att män försvann om man skrattade åt dem. Tydligen var han ingen man. Och jag var inte det heller. Så jag stannade också kvar. Drack två öl till. Han bjöd. Tyckte jag hade schyssta tankar. Det har jag. Och en egen röst. Det tyckte han om. Jag var speciell. Tills jag ville gå och han ville med. Han frågade vart jag bodde. Jag bara gick. Sedan dess har han letat efter mig överallt. Därför bytte jag stad.

Facundo Cabrals mamma sa en gång ”Varje musiker är en soldat mindre”. Jag håller med. Men många soldater lyssnar på musik. Många musiker är grymt bra på att följa order. Jag följer bara min egen röst. Jag har musiken inom mig.