I sängen. Tittar ut i luften. Uppåt. Det är som att taket rämnat och en mås skriar in i evigheten. Som de enklaste orden. Du är helt tyst. Bredvid ligger dina armar runtomkring mig. Ett ljussken och jag trummar trippetitapp på dina fingrar. En två tre fyra fem slag din puls är jämn. Morgondis genom lerigt fönster. Som att jord och himmel blandas. Mitt i alltihop är vi. Jag blundar hårt. Ser kalejdoskopmönster som att en LSD lapp fastnat i min gom. Jag reser ut i mörker. Trygg av vinden som rinner genom rummet. Sitter på din balkong och tittar in i hennes inre rum. Gardinen försvinner. Hon på nåt vis bakom. Graffitti på väggar av betong. Alla hus likadana. Det är en förort och jag skrattar. Du håller min rygg i en kram. Lång. Och jag är alltid den korta. Haka vilandes i min halsgrop. Rävens lya har många utgångar. Jag är trygg nu. Du säger instabilitet sen går vi nära. Handlar potatis och du pekar på blommorna. Du berättar historien. Blandas i dina ögon. Undrande. I sängen tillbaka. Lenhet och naket. Vackert och här. Tittar upp på norrskenet. Genom krakelerat tak. Mönster i en blinkande stund. Fast egentligen är allt bara vitt. Som oskyldighet. I den bästa formen. Landar. Andas. Det är vaket. I närheten är du ännu närmare. Tittar inåt. Toner i kristallform. Mjukt som grafit. Mångfaseterat som diamant. Jag ger dig min ädelsten.